torsdag 15 oktober 2009

FLYTT

DENNA SIDA ÄR FLYTTAD TILL
http://ambetet.wordpress.com/

tisdag 6 oktober 2009

Hälsan tiger still

Ibland är det lätt att glömma bort det som faktiskt fungerar. Vi tar exempelvis för givet att Internet ska fungera väl. Här nedan en tydligare beskrivning av hur bra Internet (eller kanske snarare domännamnssystemet) faktiskt fungerar i Sverige. Detta är lite för kul läsning för att inte spridas.

Det har kommit en mycket intressant (och upplyftande) uppsats från universitetet i Twente under namnet Een georganiseerd domein – onderzoek naar organisatievormen voor ccTLD beheer en hun maatschappelijke effecten. Det är Pascal Ars som i april 2009 lade fram sin uppsats. Med dagens möjligheter till en summarisk översättning (t.ex. i google translate) är detta emellertid inte längre ett stort problem att ge sig på holländska.. Tillvaron underlättas dessutom av en engelsk sammanfattning (s 68-74 i uppsatsen). Den är extra rolig läsning eftersom den inte är den traditionella beställningsrapporten, utan en uppsats, från ett riktigt universitet, skriven av en icke-techie utan alltför många och långa fingrar i syltburken, och därmed relativt trovärdig.

Men först lite bakgrund:
I början av 2006 trädde den s.k. Toppdomänlagen i kraft.. Införandet av denna lag var ett vägval för hur Internet i Sverige ska styras och administreras. Den reglerar bl.a. hur toppdomänen för Sverige (.SE) ska administreras, och av vem. Staten hade å ena sidan kunnat hårdreglera .SE-zonen, t.ex. genom att i toppdomänlagen från början av 2006 nationalisera .SE-zonen och lägga den under kontroll och drift på PTS. Så har exempelvis skett i Finland, där .FI-zonen styrs av statliga Ficora. Som motsatt extrem hade staten kunnat släppa .SE-zonen fullt ut till kommersiella aktörer, så som exempelvis sker under toppdomänen för .COM.
I samband med toppdomänlagen beslutades den nuvarande strukturen för Stiftelsen för Internetinfrastruktur (eller kort och gott .SE). Verksamheten drivs idag i stiftelseform. Eventuella överskott ska återföras för att förbättra DNS-tjänsten i synner het och Internetutveckling i allmänhet.

Pascal Ars uppsats gör en jämförande studie mellan olika landstoppdomäner i Europa, för att se vilka samhällseffekter olika modeller för förvaltningen av en landstoppdomän har. Utvärderingen görs utifrån fem olika variabler: kostnadseffektivitet kontra kvalitet i DNS, graden av innovation och integritetsskydd av användaren, samt toppdomänadministratörens lyhördhet till användarnas behov och intressen.

Priset
Som författaren självmant påpekar är detta komplexa samband, eftersom det inte fullt ut är jämförbara produkter som jämförs. Ett domännamn med högt tjänsteinnehåll (t.ex. tvistlösning, innovativ teknik eller lyhördhet gentemot det lokala internetsamfundet) kostar med nödvändighet mer än med ett utan. Likaså kompliceras bilden av att toppdomäner med stora volymer domännamn kan antas ha en avtagande marginalkostnad, dvs. att deras pris avtar då volymerna ökar. När studien kompenserat för denna skillnad i tjänster är skillnaden i pris för ett domännamn mycket liten.

Slutanvändaren i Sverige betalar i runda tal en hundralapp per år för ett domännamn under .SE, en kostnad som varier mycket beroende om du använder andra kompletterande tjänster som exempelvis webb-hosting etc.

En stabil DNS-tjänst
Sedan kommer emellertid de riktiga pärlorna på rad. Genomgående för alla toppdomänadministratörer i undersökningen är att man upprätthållit DNS i mer än 99,9% , dvs. en mycket stabil tjänst. I undersökningen utmärker sig sig .AU (Österrike), .SE (Sverige), .BE (Belgien) och .FI (Finland) som extra stabila i driften av DNS.

Innovation i DNS
I utvärderingen av innovation i DNS pekas.SE i ensamt majestät ut som den enskilda toppdomänadminstratören med högst grad av innovation. Detta mäts genom
• anpassning till internetnationella tecken (s.k. IDN), dvs. i .SE:s fall en anpassning till svenskans tecken å, ä och ö, samt de svenska miniritetsspråken
• nästa generations IP-protokoll (IPv6), dvs. en standard som möjliggör ett stort antal nya IP-adresser
• Åtgärder mot bedrägerier på Internet (DNSSEC)
• ENUM, dvs. en teknik för att lagra och distribuera adresser på Internet.

Här pekas särskilt Italien och UK ut som minst innovativa. Intressant är att jumboplatsen i stor utsträckning förklaras med den branschvisa styrningen (”Private self-regulation”) av DNS som är utmärkande för DNS-administrationen under .IT och .UK.

Skyddet av personlig integritet
Även vad gäller skyddet av personlig integritet och personlig information står .SE i ensamt majestät överst på prispallen. Studien identifierar tre metoder att hindra att oönskad information läcker ut i fel sammanhang..SE använder alla tre metoderna, medan exempelvis Danmark och Finland knappt skyddar informationen alls.

Det lokala Internetsamfundets medinflytande
Slutligen studerar uppsatsen toppdomänadministratörens lyhördhet gentemot det lokala Internetsamfundet (LIC). Detta mäts genom att se till i vilken grad användare i LIC representeras i organisationen och i vilken utsträckning de kan få sina synpunkter tillgodosedda. Även här tilldelas situationen i Sverige en stark lyhördhet till användarnas behov.

Vad betyder då allt detta?
Slutsaten av uppsatsen tydlig: Den modell som etablerats i Sverige för att reglera domännamnsadministratören för .SE-zonen är mycket framgångsrik, och sker i en väl avvägd balans mellan å ena sidan statlig kontroll och å andra sidan den innovationsförmåga och närighet som utmärker kommersiella verksamheter.

Uppsatsen pekar på en modell där .SE bidrar med teknisk stabilitet för domännamnssystemet under .SE-zonen. Vi vet exempelvis själva att domännamnssystemet under .SE varit operativt utan avbrott de senaste 10 åren. .SE bidrar också med en utveckling av domännamnssystemet för att bl.a. skydda slutanvändaren. Detta sker under relativt stort inflytande från det lokala Internetsamfundet, dvs. reprsentanter för de som berörs.

Uppsatsen pekar också på .SE som en organisation med en hög grad av innovation, bl.a. med ändamål att skydda slutanvändaren och hennes integritet .SE var exempelvis först i världen med att faktiskt tillämpa DNSSEC, dvs. en teknik för att motverka bedrägerier på Internet. Likaså utvecklar .SE i samarbete med andra just nu en motsvarande ickeproprietär kod (Open DNSSEC) för motsvarande ändamål. I en internationell jämförelse står .SE för ett starkt skydd av personliga uppgifter i databasen för domännamnsinnehavare.

Uppstasen pekar också på en modell där användarenas intressen och behov tillgodoses i stor utsträckning. Den Stiftelseform som .SE drivs under idag är uppenbart en mycket bra form för en kombination av ett stabilt domännamnssystem, en innovativ miljö för Internetutveckling, och möjligheten att ta ett samhällsansvar genom att tillgodose användarnas intressen. Visst är det med självgod min detta återberättas, men en så positiv utvärdering från en extern part går bara inte att förbise!

torsdag 1 oktober 2009

Nya toppdomäner

Igår fick organisationen ICANN en organisatorisk pånyttfödelse. Ett förnyat avtal med Amerikanska department of commerce skapar delvis nya förutsättningar för ICANNs existens och dagliga administration av Internet.

Idag ser vi ofta adresser på nätet som slutar med en tvåstavig förkortning (t.ex. .SE). de kallas vanligtvis för landstoppdomäner, dvs. Internetadresser som pekar på ett land. Till grund för de förkortningarna ligger den FN-standard som med två bokstäver benämner alla länder. Toppdomänen som pekar på Sverige kallas .SE, och det är.SE som har avtal med ICANN att sköta adresserna på den delen av Internet. På engelska kallas en sådan toppdomän country code Top Level Domain eller kort och gott ccTLD.

Andra toppdomäner kallas vanligtvis för generiska toppdomäner (gTLD). Adresser som exempelvis slutar på .com, .org eller .net, har tre eller fler bokstäver. Det finns idag ca 280 landstoppdomäner och 21 generiska toppdomäner. Det ICANN beslutade 2008 var att man skulle öppna för fler och helt nya sådana. ICANN har skrivit ner hur man föreställer sig hanteringen av en sådan process i en särskild handbok:

Egentligen är det tre parallella processer som pågår

ICANN har redan 2008 beslutat att man ska öppna upp för nya toppdomäner på Internet. Att besluta det är lätt. Att genomföra det är lite svårare. Därför att i samma ögonblick som du aviserar detta behöver du ha en plan, eller policy för hur de toppdomänerna ska delas ut. Ska vemsomhelst få registrera en toppdomän? Får jag som privatperson registrera www.domän.sweden? Varför? Varför inte?

Klart är att många aktörer tagit fasta på detta löfte från ICANN, och att de just nu bullar upp för sin nya toppdomän. De kommunala förvaltningarna i Paris och Berlin lägger redan idag ner stora summor för att deras toppdomäner ska realiseras. Tänk dig adresser som www.hittapa.berlin, www.hittapa.ericsson, www.hittapa.volvo, eller varför inte www.hittapa.stockholm. Har den politiska ledningen i Stockholm insett den möjligheten? Eller ledningen för Ericsson?

Enligt rykten skulle en sådan adress kosta US$ 185 000. Till det kommer en årlig kostnad för drift och underhåll av toppdomänen. Ursprungligen planerade man att öppna för de nya toppdomänerna under andra kvartalet 2009. Man har nu tvingats skjuta på lanseringen till december 2009.

Parallellt med de nya toppdomänerna pågår ett arbete med att anpassa och internationalisera Internet till andra tecken än det engelska alfabetet. Domännamn med vårt unika alfabete fungerar redan idag utmärkt under toppdomänen .SE (t.ex. www.hittapå.se), men hur är det med andra tecken? Arbetet att internationalisera domännamnssystemet (IDN Internationalised Domain name system) siktar på att möjliggöra för helt andra språk (’script’). Tänk dig att i stället kunna skriva en domänadress såhär ن أقرأ هذه الصفحة با.لعر eller såhär: 我希望.此网. Har den politiska ledningen i Göteborg insett att de kan komma att registrera www.domän.göteborg ?

Slutligen finns en tredje process som kombinerar de två, dvs. arbetet med att snabbt införa toppdomäner för ett fåtal länder på deras eget språk. Kina säger sig redan idag ha stöd för tecknet för Kina ( ) som toppdomän. Likaså kan man tänka att Ryssland som idag har toppdomänen .RU framöver också skulle vilja ha en toppdomän för kyrilliska bokstäver.

Vilka blir effekterna?
Det är nu ganska många år sedan ICANN öppnade för nya toppdomäner. När de nu på nytt accepterar nya toppdomäner finns viss oro för vad detta kan leda till.

I marknadsmässiga termer kommer detta att leda till ett hastigt skifte i utbud, där tillgången på toppdomäner och därmed på domännamn ökar. Värdet av nya toppdomäner kommer att avgöras av efterfrågan.

Dagens domännamnsindustri är givetvis de främsta påhejarna av nya toppdomäner. Som stort globalt företag kan man å ena sidan vara intresserad av at registrera en egen toppdomän. Om du inte anser dig ha råd med detta, kan du å andra sidan oroa dig för behovet av att behöva skyddsregistrera ditt företagsnamn under ännu flera toppdomäner, mestadels för att undvika risken för sammanblandning av ditt varumärke.

E-postadresser är en av de mest kända och konkreta tjänsterna som baseras på domännamnssystemet (DNS). Vartefter Internet utvecklas kan det i framtiden komma nya tjänster som också baseras på kontrollen över domännamnet eller toppdomänen. Du kan t.ex. redan idag göra ditt surfande säkrare genom att knyta tjänster som Open DNSSEC till ditt domännamn. Du kan också redan idag knyta tjänster för att identifiera dig på nätet till din domän (OpenID). Motsvarande tjänster kan givetvis också knytas till en toppdomän. Så för att rätt uppskatta värdet av en toppdomän behöver det stora företaget också spana in i kristallkulan.

I tekniska termer talar man snarare om att expandera rotzonen än att sälja toppdomäner. Rotzonen består ytterst av den databas som knyter samman de olika toppdomänerna, så att komunikation kan ske dem emellan. Om du expanderar dagens ca. 300 toppdomäner till fler, uppstår förr eller senare tekniska problem. Den inte helt utredda frågan är var gränsen går. Hur många toppdomäner klarar nätet?
Frågan kan tyckas futtig när vi talar om trehundra eller femhundra toppdomäner,
Men om du också tänker in andra åtgärder som planeras för nätet blir det snabbt mer komplext. Ambitionen att nätet ska vara mångspråkigt multiplicerar belastning på rotzonen. Tänk dig att rotzonen ska anpassas för IDN, dvs. att rent teoretiskt kunna benämna exempelvis .se på Indiens 4000 språk. När vi sedan vill göra nätet säkrare använder vi oss av DNSSEC. En ökad säkerhet på nätet ställer också ökade krav på infrastrukturen. Förr eller senare når vi en bortre gräns när nya toppdomäner i kombination med andra tjänster belastar nätet för mycket. Det finns meao. En bortre praktisk gräns även för domännamnssystemet.

Nya toppdomäner spelar även roll i rättsliga sammanhang. Rätten till ett namn kan infrågasättas både för länder och företag. Regeringen har idag uttalat till ICANN att man förväntar sig förtur till toppdomäner som pekar på Sverige. Men hur ska ICANN hantera en toppdomän för Stockholm? Vem ska få söka? Ska någon få förtur? Varför? Ska jag som privatperson kunna registrera toppdomänen www.doman.swe ?
Likaså är varumärken en viktig resurs i företagsvärlden. Ska jag som privatperson få registrera toppdomänen www.doman.ericsson ? Varför inte?

onsdag 30 september 2009

Nyordning I styrningen av Internet? Affirmation of Commitments – Det nya ICANN

Ja, smaka på det begreppet. ”Bekräftelse av åtaganden” Vad betyder det? Det skulle kunna betraktas som kontrakt-delen av en vigsel. En amerikansk bloggare associerade till ett äktenskapslöfte utalat av två personer av samma kön, i en stat där enkönade äktenskap inte är tillåtna. Det är liksom ett högtravande åtagande, utan att till synes vara juridiskt bindande.

Idag (30/9) upphör det s.k. Joint Project Agreement (JPA), dvs. det tidsbegränsade avtalet mellan ICANN (http://icann.org/ ) och amerikanska staten (department of Commerce, och NTIA, http://www.ntia.doc.gov/ ). Vi kan vänta oss att NTIA (den amerikanska motsvarigheten till PTS) och ICANN samtidigt offentliggör hur den amerikanska staten ska styra delar av Internets kritiska infrastruktur framöver.

Det har skvallrats mycket om vad som ska komma därefter. Tidigare JPA-överenskommelser var tidsbegränsade och tillförsäkrade den amerikanska regeringen viss kontroll över ICANN. Ett rykte säger att det nya avtalet inte har något slutdatum, dvs. att detta ska bli en mer permanent lösning i relationen mellan amerikanska staten och ICANN.

Den internationella tidskriften The Economist (http://www.economist.com/businessfinance/displaystory.cfm?story_id=14517430&fsrc=rss ) antyder att man sett utkastet till det nya avtalet, och att den tidigare överenskommelsen (JPA) ska ersättas med just en sådan ”Affirmation of Commitments”. Det nya avtalet är bara fyra sidor långt, dvs. inte den kontraktslunta vid är vana vid att associera till amerikansk rättsordning.

Enligt Economist kommer man i avtalet sätta upp s.k. oversight panels, dvs. rådgivande organ till ICANN. Dessa ’panels’ ska också inkludera representanter för regeringar utanför USA, för att ge det hela ett internationellt alibi. De rådgivande organ kommer att genomföra regelbundna granskningar av ICANNS arbete på fyra områden:
1. Konkurrens inom – eller kanske snarare mellan- generiska toppdomäner (t.ex. *.com, *.net etc.)
2. Hanteringen av data rörande domäninnehavare
3. Nätverkets säkerhet och transparens
4. Ansvarighet och det offentliga intresset

Vad betyder då detta?
1) Konkurrens inom generiska toppdomäner kan betyda många olika saker. En sak är att Verisign inte utan förbehåll ska få hållas med guldkalven *.com. En helt annan fråga blir om ICANN är beredd att konkurrensutsätta s.k. amerikanska generiska toppdomäner som *.gov, eller varför inte *.mil. Detta reser egntligen fler frågetecken än det besvarar.

2) Hanteringen av data rörande domäninnehavare. Bakom denna rubrik gömmer sig troligtvis en sedan länge diskuterade frågan i ICANN om kunddatabasen för domännamn. Intern jargong talar om den s.k. Whois-databasen, dvs. ska databasen för domännamn innehålla mycket eller lite information (”Thick” eller ”Thin” Whois registry).

Man kan ju fråga sig varför en kunddatabas är så intressant att den får en egen oversight panel. Kanske blir det först då den kombineras med den s.k. upphosvindustrins intressen som bilden klarnar. Om du vill jaga Internetanvändare för upphovsrättsintrång på Internet är det givetvis intressant att toppdomänadministratörer ser till att hålla sig med slutkundernas namn och adresser, dvs. ’a thick whois registry’.

3) Nätverkets säkerhet och transparens knyter också an till högaktuella frågor. Den s.k. Net Neutrality-debatten tar gärna upp frågor som prioritering av Internettrafik som betalar extra etc. Internets stabilitet och driftsäkerhet är ju också fundamentala förutsättningar för en stor del av den industrialiserade världens ekonomiska tillväxt. En ökande andel av många länders BNP baseras på ett fungerande Internet och domännamnssystem.

4) Slutligen ska ett rådgivande organ hantera ansvarighet och det offentliga intresset. Frågan om ansvarighet handlar troligtvis om flera saker. Det kan dels handla om slutanvändarens ansvarighet gentemot en nationell lagstiftning om upphovsrätt. Det kan också handla om eventuell ansvarighet mot resten av världen. För det är troligtvis här, som ICANN möter mycket av det internationella samfundets diplomater med mera.

Så långt synes avtalet ta för givet att ICANN även fortsättningsvis ska drivas i USA. Om den amerikanska regeringen i sitt nya avtal med ICANN stänger dörren för diskussion om detta är det troligt att vi inom fem till tio års tid har flera parallella internet.

tisdag 22 september 2009

IT-politik och handlingsplan för e-förvaltning

Det händer mycket nu. Under det svenska ordförandeskapet i EU arrangeras under hösten två intressanta konferenser. Näringsdepartementet håller den 9-10 november en konferens i Visby om framtida IT-politik för Europa (http://www.se2009.eu/en/meetings_news/2009/11/9/visby_agenda_creating_impact_for_an_eunion_2015), och bara någon vecka senare håller Finansdepartementet ett ministermöte med tillhörande konferens om e-förvaltning 18-20 November i Malmö(http://www.egov2009.se/)

Till grund för den framtida IT-politiken ligger den rapport som presenterades häromveckan (http://www.se2009.eu/polopoly_fs/1.15576!menu/standard/file/A%20GREEN%20KNOWLEDGE%20SOCIETY_CREATIVE%20COMMONS_WEB.pdf ) Den ska enligt Åsa Torstensson ligga till grund för EU:s framtida IT-politik. (http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/13/idag-lagger-vi-grunden-eus-framtida-it-politik)
Till grund för e-förvaltningskonferensen ligger två dokument: Dels handlingsplanen för e förvaltning från januari 2008(http://www.regeringen.se/content/1/c6/09/65/12/4ffd1319.pdf ) och dels Kommitédirektivet till Delegationen för e förvaltning (http://www.regeringen.se/content/1/c6/12/40/02/ec50b88b.pdf). Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand är sedan i mars i år också är ordförande i regeringens e-delegation. I slutet av september 2009 redovisas förslag till en strategi för myndigheternas arbete med e-förvaltning. Det är inte alla myndigheter som ingår i arbetet. Av ett regeringsbeslut (http://www.regeringen.se/content/1/c6/07/49/95/6efbef27.pdf) framgår vilka myndigheter som direkt berörs genom uppdrag.

Tyvärr tycks regeringen fortfarande betrakta IT-politiken och handlingsplanen för e-förvaltning som isolerade händelser. Poängen är att det är två politikområden som är ömsesidgt beroende av varandra. IT-politiken kan i mångt och mycket realiseras genom statens efterfrågan. Förvaltningspolitikens utveckling med elektroniska hjälpmedel behöver förstå teknikens möjligheter för att utvecklas.

Informationssamhället inbegriper snart sagt alla sektorer i samhället. När vi talar om Informationssamhället handlar det inte bara om grundläggande förutsättningar som ett stabilt och säkert Internet, men lika mycket om de effekter teknikutvecklingen har på samhället. Med dagens konsultterminologi skulle man kunna säga att Internet bidrar till en disruptiv samhällsutveckling. Med det menas att informationssamhället innebär en strukturomvandling som har effekter långt bortanför tekniken. Informationssamhället bidrar till nya produktionsmetoder att producera varor och tillhandahålla tjänster. Informationssamhället bidrar till helt nya företag och helt nya produkter. Utvecklingen har mer än väl visat sin potential till effektivisering och höjd produktivitet.

Det är någonstans här som Informationssamhället möter arbetet med offentlig sektors utveckling. Den offentliga förvaltningen är sedan många år tillbaka redan utrustad med nödvändig utrustning för informationssamhället. Däremot, bidrar tekniken till att i grunden utmana hur förvaltningen organiseras. Ett par offentliga utredningar har nuddat vid den utmaningen, men har kanske inte riktigt ännu vågat se konsekvenserna av teknikutvecklingen.

Det offentligas förmåga att samordna sina insatser för informationssamhället är väsentligt för många politikområden. Det är emellertid problem med sådana horisontell frågor. Horisontella frågor har ofta många politiska mål att tillgodose samtidigt. De blir ett ansvar för alla och därmed av intresse för ingen.
För i andra vågskålen ligger den institutionella design som styr förvaltningen kanske mer än något annat. Myndighetens s.k. kärnverksamhet ska gå första, och man vill inte gärna arbeta med något så marginaliserat som IT. Vilken generaldirektör vill rationalisera bort delar av sin egen verksamhet, såga av den gren hon själv sitter på? Att kalla sådana fenomen för GD-backlash är kanske orättvist mot våra myndighetschefer, men illustrerar alltför väl den inbygda trögheten i en omorganisation av det offentliga.

Hur man än vrider och vänder på sig i handlingsplanen finns det några riktigt hårda krav för det offentligas omstrukturering och effektivisering med hjälp av elektronisk kommunikation faktiskt ska kunna genomföras.

Ta utgångspunkt i användarnas situation för offentliga e-tjänster
För att de offentliga elektroniska tjänsterna ska få ett reellt genomslag, behöver de utformas med utgångspunkt i den IT-miljö medborgarna kan antas komma att använda. Detta kan tyckas vara en självklarhet, men det offentliga har tidigare misslyckats med detta. Våren 2006 hällde regeringen mer än 30 mkr på en lösning om e legitimation via bankernas BankID som fjättrade användarna vid en och samma bordsdator för att tjänsten ska fungera. När det centrala dekretet om krav på myndigheterna att använda e-faktura genomfördes tryckte man i praktiken ut kostnaden för e-fakturering på små och medelstora företag.

Att ta utgångspunkt i användaren betyder att det är den enskildes vilja och kunskap att använda tekniken som kommer att avgöra e-tjänstens framgång. Utan ett stabilt och säkert Internet vill hon inte använda tjänsten, utan kunskap kan hon inte. Det offentliga kan därför inte nöja sig med att publicera en rad webb-tjänster och sedan klappa sig på magen och peka finger på medborgare som inte använder dem. Det är att göra för lite.

Mats Sjöstrand på Skatteverket är regeringens general för genomförandet av regeringens handlingsplan. Han lär ha sagt att "...– Om jag byter hatt och svarar som generaldirektör för Skatteverket så kan jag bara konstatera att vi inte har någon strävan att göra saker åt andra myndigheter…” Till och med regeringens general för genomförande signalerar att han i realiteten inte har några planer på att lyfta blicken och att koordinera det offentligas tjänster mer än de egna interna webb-tjänsterna.

Den defensiva hållning som Sjöstrand representerar räcker inte!. I det reella genomförandestadiet av e-handlingsplanen måste ambitionen höjas över en så defensiva hållning. Det är också i själva genomförandet som e förvaltningsutvecklingen har gemensam sak med stora delar av IT-politikens målsättningar, dvs. den elektroniska IT-infrastrukturen ska (oavsett om den är offentlig eller privat) fungera, vara stabil och säker för användaren. Det är lika självklart som att den gamla tidens pappersbrev ska likabehandlas oavsett om de skickas till en myndighet, ett företag eller en privatperson.

•Stabil och säker elektronisk infrastruktur är en förutsättning för att de elektronisk tjänsterna staten tillhandahåller alls ska fungera. Internet-infrastrukturen behöver fungera, för alla. Det betyder konkret att myndigheterna behöver testa stabiliteten och säkerheten i sin egen elektroniska IT-infrastruktur. Användaren behöver både kunna vilja och förstå att använda tekniken. Den behöver helt enkelt vara enklare än alternativen.
•Likaså behöver det offentliga bidra till att användarna har tillräckliga kunskaper att använda tekniken. Det gäller både i breddsatsningar och vad gäller spetskunskapen.
•En kanske inte lika villkorslös förutsättning, men väl ett viktigt villkor för en framgångsrik e handlingsplan, handlar om användarnas integritet. Det offentliga behöver kunna tillhandahålla säker elektronisk kommunikation som garanter både myndighetens och användarnas integritet.
Det är oundvikligen så att e-handlingsplanen i sig är ett av statens viktigaste instrument också för att nå framgångar på andra politikområden. Staten kan genom e-handlingsplanen styra en marknadsmässig utveckling av en stabil och säker elektroniska infrastruktur, av utbildning av användare, att säkra användarnas integritet, och att i praktiken driva innovations- och näringspolitik. E-handlingsplanen är i sig en sant politik- och sektorövergripande möjlighet att effektivisera och förbättra. Men för att den ska lyckas behöver blicken lyftas ovanför den egna myndighetens väggar.

måndag 21 september 2009

BP 2010

Ögnar igenom BP för 2010.

I Odells hörna håller e-förvaltning sakta på att sjunka djupare ner i sedimenten av intighet. På regeringskansliet vägrar man fortfarande att arbeta mellan stuprören, och e-förvaltningen är i sig så lågt prioriterad att regeringen knappt vet att den finns. Det blir en överrasknig i Malmö.

Finansdepartementet tycks fortfarande tro att e-förvaltnings-handlingsplanen enkom är ett
instrument för effektivisering av några offentliga myndigheter. Maud lämnar fortfarande walk-over i grenen göra-näringspolitik-av-offentliga-konsumtion. Staten fångar fortfarande inte möjligheten att styra flera mycket stora marknader med sin efterfrågan. Antag 500 myndigheter i Sverige. Antag 9000 kr per officepaket. Gissa själv genomsnittet anställda per myndighet. Multiplicera. Lägre hängande frukt än så går inte att få.

regeringens handlingsplan för e-förvaltning ska i ett andra steg utveckla gemensamma IT-stöd för beställningar från ramavtal. All offentlig upphandling ska mao. gå genom en elektronisk getingmidja, dvs. Mastodontdatabasen för upphandling. Hmm… Grattis våra stora IT-leverantörer, grattis Arvid.

eID lyfts fram som viktig fråga att lösa. Är det tredje, eller möjligtvis fjärde gången detta ska ske genom en intern utredning? Är det kanske dags att släppa sargen, och fråga användarna vilken eID de är beredda att använda innan ytterligare 30 miljoner kr förbrukas?

På västfronten intet nytt. Men mitt muttrandet finner jag dagens glädjepiller i sloganen: ”Sverige är och ska förbli en ledande IT-nation”. Det där ”…ska förbli…” var riktigt upplyftande.

torsdag 17 september 2009

Political initiative for Internet Governance

I just stumbeled on a Norwegian paper on Internet Governance: called ”How to improve the present structure?” by Director General Willy Jensen at Norwegian Post and Telecommunication Authority.

Even thuogh I maybe don’t agree on every letter of the paper, I would like to commend Willy Jensen for a well structured and concise paper. From a policymakers point of view, this is an excellent starting point for real discussion.

The paper can be found here:
http://www.npt.no/ikbViewer/Content/112149/ntva%20paper.doc

tisdag 15 september 2009

Is there a Swedish policy position in Internet Governance Forum?

Today the last round of preparations before the Internet Governance Forum (IGF) 2009 in Sharm El Sheik is about to begin. Historically, Sweden was associated with the view of former vice president to ICANN - former Prime Minister and present Minister of Foreign Affairs - Mr Carl Bildt. Nowdays, the participation in IGF is under the auspiece of the Minister of communication, Ms Åsa Torstensson.

So what is the Swedish position in Internet Governance today? Well, it is a complex set of issues, so the shortest way to put it is...void. Internet Governance was until quite recently hardly at all of political interest for the Swedish government. It hadn't been since the WSIS process during 2003 and 2005 in Tunis, where Sweden statements ended in a hasty ambiguity.
However, Sweden is president in the European union, so several pairs of eyes will probably turn towards the swedish delegation, and maybe expecting leadership. Sweden can't avoid a statement in the the area of Internet governance for too long, so at least a draft to a european policy will probably be developed during the last preparatory meeting in Geneva today and tomorrow. It is customary that the EU presidency gather initiative for a written statement read out loud in UN prepartory meeting. This statement is supposed to be a coherent Internet Governance policy for all of the union. It is unfortunately also custom that one or two european union member states can't resist the urge to give their (personal) view of what should be the european policy.

And by the way, What is a specifically Swedish, view in all this? What - or rather Who- does a national policy actually represent? ITU:ers have a convenient existence, since they send representatives from Governement, sitting behind the country flag and the country name sign, speaking as representatives for a country. In a model with transparency in decision and multistakeholder representation, there is extra need for integrity among policymakers, since the risk for policy capture is apparent in such environments. Such capture would severely damage the credibility of this government.

In Februari 2008, I gave Swedens view on the so called JPA midterm review, i.e. ICANNs relation to US Government (http://www.ntia.doc.gov/ntiahome/domainname/jpacomments2007/jpacomment_095.pdf) . In short, this statement issued that an NGO like ICANN is the way to go when it comes to Internet governance, but that we in the long run need a global consensus on Internet Governance, and especially the management of strategical infrastructure. In my view, this global consensus also presuppose acceptance from developing states like Brazil, or India. When this is said, I also understand that there is a long way to go for that consensus to appear.

måndag 14 september 2009

Nystart för EU:s IT-politik?

I dagarna har regeringen publicerat det svenska ordförandeskapets inspel till en framtida IT-politik för Europa [http://www.se2009.eu/en/meetings_news/2009/11/9/visby_agenda_creating_impact_for_an_eunion_2015] . Ansvarig Minister Åsa Torstensson har i konsekvens med sitt ansvarsområde valt att presentera programmet i ’nya medier’ [http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/13/idag-lagger-vi-grunden-eus-framtida-it-politik].
Europeisk IT-politik är inte en hastig process. Men den spelar desto större betydelse på sikt, eftersom den avgör vad den europeiska gemenskapen kommer att fokusera sitt intresse på. Nu när IT-politik snart betyder betyder allt och ingenting, behöver en IT-politik avgränsa till ett antal sektorer i samhället.
Helt rätt i tiden öppnar rapporten med en vision om ett grönt kunskapssamhälle. Tjusningen med en vision är just att man kan vara så luftig i sina resonemang, utan att egentligen förbinda sig för alltför mycket. Men det finns trots allt en poäng med en vision, därför om man Inte har den, kommer man automatiskt att följa någon annans. Utan magnetiskt nordpol kommer kompassnålen bara att snurra runt, och det blir svårt att orentera sig över huvud taget.
Steget under visionen blir det lite knepigare. Då ska visionen översättas, konkretiseras och operationaliseras till ett antal mål. I rapporten bryts den ner i ett antal policy-teman, nämligen visionen om övergången till ett kunskapsbaserat samhälle, övergången till en kunskapsbaserad ekonomi, och övergången till en hållbar eller ’grön’ ekonomi som i liten utsträckning bidrar till utsläpp av växthusgaserna (”sustainable low-carbon economy”). Lite rörande blir det när snart 80-årig amerikansk keynesianism blir parollen för den europeiska ekonomins gröna omstart. Den ska nämligen ske genom ’a Green New Deal’.
Här behövs ytterligare konkretisering för att förstå vartåt det lutar. Rapporten presenterar sedan också en praktisk plan för det gröna kunskaps-samhället. Tio policy-områden identifieras i rapporten, områden som enligt förslaget ska vara ledande för en europeisk IT-politik i de kommande fem till tio åren. De är kunskapsekonomin, kunskapssamhället, grön IT, Nästa generations infrastruktur, mjuk infrastruktur, småföretag, en samlad marknad för information, e-förvaltning, säkerhet i Internet och ett tydligt politiskt ledarskap. Varje policy-område tilldelas ett antal politiska mål, och t.o.m. förslag till konkreta handlingar.
Så långt, efter att bara ha bläddrat igenom rapporten, framstår den i alla fall som väl strukturerad. Man passerar en Vision, policy-teman, policy-områden, politiska mål och konkreta handlingar. Men om man stannar här, och på ett mycket övergripande plan ska sammanfatta vad planen står för, så kan europas IT-politik de närmaste fem till tio åren sammanfattas med fokus på kunskap som motor för ekonomin och grön IT för en eko-effektiv ekonomi.
Det är nog svårt att bara månader före Köpenhamnsmötet motstå att kasta in den gröna dimensionen i IT-politiken., eller är det miljöpolitiken?, eller är det utbildningspolitiken?, forskningspolitiken? eller… När elektronisk kommunikation nu är integrerad i snart sagt alla dimensioner av samhället blir det allt svårare att kalla det just IT-politik. För till slut inbegriper IT-politik ju … allting. Men en sak är säker: jag hittar inte många ord om integritet.

måndag 31 augusti 2009

Journalistik

I Grönköping firar skitjournalistiken nya segrar. Vargen kommer vargen kommer (svininfluensan). En mediahungrig konstfackselev vill ha en rejäl skjuts i sin karriär... och får det gratis. Uj uj uj ...

torsdag 30 juli 2009

Gotlands landshövding

Om ljudinspelningen av Gotlands landshövding Marianne Samuelsson är autentisk finns inget annat alternativ för Odell än att avskeda henne på grått papper. Hennes beteende är djupt tragiskt. Det är också tragiskt därför att det påminner om vilken Grönköpingsnivå vi befinner oss på. Om våra landshövdingar inte har större integritet än så blir jag djupt nedstämd. Det hela ger en mycket dålig smak i munnen. Makt korrumperar. Absolut makt korrumperar absolut.

fredag 17 juli 2009

Internet och politikens drivkrafter - del 3

I tidigare inlägg har jag resonerat runt vad IT-politik inte är eller inte bör vara. Den bör inte vara ett isolat som lever enskilt från andra politikområden. Frågan om IT-politik är som sagt ställd på fel sätt.

För att få ett rimligt sammanhang behöver perspektivet i stället bli:
På vilket sätt kan t.ex.Internet bidra till en effektivare sjukvård? -till en effektivare offentlig förvaltning?, -till minskade utsläpp av växthusgaser, - till en ekonomisk tillväxt? –till innovationer och tjänster som effektiviserar vardagen. Därför att i slutändan är det bl.a. dessa mål som är den primära drivkraften för politiska insatser. De målen är helt enkelt överordnade och högre prioriterade än exempelvis ’bredband åt alla’, eller ’stabila och säkra nät’.

Och –nej, detta är inte bara en lek med ord. Varje gång man talar om ’Grön IT’ eller e-förvaltning befäster man samtidigt tanken om att det finns en isolerad IT-politik därute, något som är isolerat från annan verksamhet, och något som behöver förklaras för en politiker. Felslutet man gör i det senare fallet är att man sätter tekniken i första rummet, och helt enkelt adresserar andra mål än motsvarande politiker gör. Man envisas med att tala förbi varandra, och att tala om olika saker.

För att komma förbi förvirringen som uppstår då man talar om olika saker behöver man utgå från de perspektiv teknikern och användaren har gemensamt, nämligen användaren. Att tala om ’Användarnas Internet’ är ett sätt att närma sig den minimala gemensamma nämnare som finns. Användaren hyllar både principiella diskussioner som exemeplvis integritet, men hyllar också billiga eller fungerande tjänster, eller en enklare vardag med hjälp av teknik.

Att resonera i termer av användarnas Internet för också vårt resonemang närmare konkreta lösningar, eller i riktning mot en ’mer mogen politik’ enligt ovanstående resonemang. Helt plötsligt talar man inte längre om IT-politik, utan om konkretiseringar av åtgärder, av åtgärder som exempelvis bidrar till ekonomisk tillväxt. Exemplet för bort resonemanget från en svårgripbar och luftig diskussion om informationsteknikens bidrag till ekonomisk tillväxt. Genom att ställa frågan rätt kan relativt flummiga diskussioner vridas till en operationalisering av de politiska målen, till en konkretiserad diskussion om vad som ska menas med exempelvis öppna nätverk, öppna tjänster osv. Så har exempelvis Näringsdepartementet i juni 2009 gjort på ett föredömligt sätt då man förmått regeringen uppdra åt PTS att utreda begreppet öppenhet (N2009/4830/ITP).

Här ska jag för sista gången falla tillbaka i liknelsen med miljöpolitiken. Jag nämnde tidigare att det är Naturvårdsverkets ca. 500 personer som just operationaliserat det som en gång kallades miljöpolitik. Men vem operationaliserar det som en gång kallades IT-politik?

Informationstekniken är ju nästan helt ägd och driven av privata medel. Till skillnad från den tidiga miljöpolitikens försök att skapa filosofiskt och moraliskt samanhängande värdesystem, bidrar den marknadsledda teknikutvecklingen till en sund dynamik. Å andra sidan har teknikersamfundet tidigare nästan helt duckat för moraliska värden som exempelvis användarens integritet.

Internet är i sig också ett Internationellt system, där avgörande beslut fattas lång ifrån, och långt ovanför huvudet på nationalstatens och riksdagens ledamöter. Framför allt har många beslut fattats långt före det att den politiska sfären insåg vilken betydelse tekniken skulle komma att få. Detta gör också att du som representant för Government bildlikt talat sitter i baksätet för teknikutveckling.

Att Internetutveckling är marknadsdriven, och att Internet utvecklas utifrån en Internationell regim, är nog också två viktiga förklaringar till den plötsligt uppflammade debatten. Politiker – särskilt i nationella parlament som riskdagen- har svårt att finna sig i baksätesrollen, och att besluten om informationssamhället fattas långt ifrån deras maktsfär.

När nu insikten om vad Informationssamhället faktiskt får för konsekvenser, upplevs de som ibland desperata, och ofta valhänta, politiska insatserna som politiskt oacceptabla för många användare. Det förklarar kanske också hur riksdagen kan sitta och besluta om att det ska vara förbjudet att lyssna av kopparbaserade ledningar, men tillåtet att lyssna av fiberkablar. Internet är ett experiment som lyckades. Det skapades inte med hänsyn tagen till att tillgodose alla tänkbara politiska mål, för då hade nätet garanterat aldrig utvecklats från början.

Internet och politikens drivkrafter - del 2

Internet och politikens drivkrafter - del 2
I förlängningen av mitt förra resonemang om vad IT-politik kan och bör vara fanns ett resonemang om att renodla. Liknelsen med miljöpolitikens utveckling visade på en avgränsning av ambitionerna, till två konkreta områden. Jag fick frågan om jag med det menar att IT-politiken ska avgränsas till två områden. Så menar jag inte.

Exemplet från miljöpolitiken avsåg visa på hur det politikområdet s.a.s mognade. Från det att miljöpolitik betraktades som ett självändamål, kom insikten och åtgärderna som integrerade mer preciserade och konkreta åtgärder i alla delar av samhället, och alla delar av politiken. Symptomatiskt var också miljöfrågor något som initialt diskuterades avgränsat på Miljödepartementet, och implementerades av Naturvårdsverket. Nu, ca. 10 år senare, står exempelvis gröna transporter, hållbart bistånd högt upp på agendan för andra departement som Näringsdepartementet och UD. När politikområdet mognar integreras det också naturligt i all politikområden. Politikområdet utvecklades från att vara ett diffust och horisontellt mål till att preciseras till avgränsabara åtgärder. Även IT-politiken genomgår en sådan utveckling.

Så återigen: vad betyder egentligen en sammanhållen IT-politik i ovanstående sammanhang? Är det inte redan så att IT redan är en den naturlig del av vardagen för åtminstone fyra av fem svenskar? Är det inte så att vi redan befinner oss i informationssamhället? Att i det sammanhanget tala om en sammanhållen IT-politik blir därför närmast en plattityd, som att säga att vi ska ha en sammanhållen politik.

Det här är inte ett nytt resonemang. Den bärande tanken i det resonemanget finns ju redan i titeln till Ulrica Messings IT-prop. från sommaren 2005 (http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/47411) . Missionen nu är att få förståelse för den insikten.

torsdag 16 juli 2009

IETF 75 in Stockholom

In just a few days, more than 1100 people will arrive in Stockholm to the 75th meeting of Internet engineering task force (IETF). At .SE, we’re proud and happy to host this event in Stockholm, Sweden.

What is the IETF?
Not many people know about the IETF, but if you consider the outcome of the organization, you’ll soon realize what this is all about. In everyday life, the IETF is maybe most known for establishing the abbrevations in your web-browser like the “www” or the http://. These are standardized protocols for achieving one interoperable Internet (instead of several thousands local and non-interoperable computer networks).

Like all forms of technical standardization, unifying the Internet is hardly a glamourous achievement. But just consider the alternative – to not standardize the Internet. Anyone owning a mobile phone charger, or just travelling internationally with things needing electrical sockets, knows how irritating it can be when technical standardization doesen’t occur. Users of the Internet have grown accustom to one global net, and all the benefits it will bring.

When this lack of standardization occur, it is of course part of several business models, for selling additional products like chargers, or just getting the consumer to stay with the brand. To the consumer however, it is of course just an annoyance.

Because of all these potential business interests, IETF has developed a culture of significant suspiciousness and even aversion towards too explicit sponsorships. The fear is of course the ‘capture’ of the organization from any big business interest. Instead, some real enthusiasts still wants to keep business at armlenghts distance, balancing business interests against the once purely technical and discussions in the techie community of IETF.

Who will come there?
The IETF is actually first and foremost a global virtual organization. There is a constant e-mail sendlist discussion going on in over 100 working groups. Three times a year this organization is manifested in physical meetings all over the world. However, discussion in meetings relate to prior discussions on these e-mail sendlists, so if you haven’t prepared by following these sendlists, you surely will have a hard time understanding discussion in the meetings.

A typical participant to the IETF is male, engineer, and an astonishing high percent have grey beard. Meetings are mainly populated with techies, and business suite is only worn by one (1) person. The dress code at meetings is … casual. Participants come from over 50 countries, typically mainly US citizens.

Based on registration to the IETF 75, there are some preliminary figuers about the origin of participants at this specific meeting. There is not surprisingly a high degree of European participants, and relatively few US citizens compared to a typical IETF meeting.

Participants to the IETF 75 Country
33% US
13% China
8% Japan
7% Sweden
6% Germany
4% Finland
4% France
3% UK
3% NL
2% Canada

onsdag 15 juli 2009

Vad är egentligen affärsmodellen för svenska tidningar?

En av de mer glamourösa yrkena var en gång i tiden att vara utrikesreporter. Det var en person som ansågs hålla tillräckligt hög kvalitet i sitt arbete för att tidningen skulle bekosta hennes vistelse och arbete utomlands.
Även om man arbetade på hemmaplan var journalistens roll hett eftertraktad. Långt in på 1990-talet var journalist ett mycket prestigefyllt yrke för många. Oavsett syssla, så ägnade de sig åt att samla in information som läsekretsen kunde antas betala för.
I den gamla tiden beskrevs tidningsredaktionerna ofta som den smalaste midjan på ett timglas, den punkt där redaktionen ’trattar ner’ en lämplig komposition av verkligheten som den utspelat sig sedan igår, och sedan sprider denna världsbild till en allmänintresserad allmänhet. Läsarna betalade för detta urval av verklighet, och formade sin världsbild från ett fåtal journalister.

Tidningar förädlade sin produkt genom att redaktionellt begränsa informationen till en mängd (volym) som en genomsnittlig läsare antogs efterfråga. Redan innan Internet fanns ett stort behov av at begränsa informationen så att den blev hanterbar och möjlig att ta in. Inte minst viktig var tidningarnas analys av skeenden i omvärlden. Att tolka och förklara utvecklingen för läsaren var ett minst lika viktigt bidrag till tidningens förädling av produkten. Givetvis hade redaktören därmed också en mycket starkt normativ roll i det att hon avgjorde vad folk fick – eller inte fick sig till livs.

I denna redaktionella roll komponerade tidningen ett förhoppningsvis balanserat innehåll. I de stora tidningarna får läsaren fortfarande idag en allsidig komposition, om allt från eviga strider öster om Medelhavet till vad som spelats på de lokala teaterscenerna.

Så långt kan gammelmedias affärsmodell brytas ner till ca. fem moment:
Att samla in informationen, att göra ett redaktionellt urval av information och komponera tidningens sammansättning, att analysera den förmedlade informationen, att trycka och distribuera informationen informationen till läsaren.

Med Internet vänds allt detta på ända. Av undersökningar framgår att särskilt ungdomar inte vill ta emot en papperstidning ens om de får den gratis. Samtidigt försöker journalist-skrået att skydda sina egna intressen och upprätthålla Status quo ( http://www.epceurope.org/issues/Hamburg_Declaration_on_Intellectual_Property_Rights.pdf) – något som givetvis inte kommer att lyckas i längden.

Internet är en konkurrent till den egna tidningen. Tidningens ledning vågar emellertid inte avstå från att publicera tidningens innehåll på nätet. Därmed uppstår en ny kostnad för tidningen, då man utöver den gamla tryckeritekniken även ska tillhandahålla innehållet genom att driva en webb-plats etc. I övrigt betalar webbtidningsläsaren själv distributionen av informationen. Tidningen står kvar med sina mer konservativa kunder som fortfarande vill läsa en tryckt tidning, dvs. de behöver behålla tryckostnaden trots att ännu färre vill betala för den. Kunden väntar sig att innehållt på Internet ska vara gratis, och är därför inte beredda att betala för en elektronisk prenumeration.

Tidningen brukade få intäkter på annonser, något som väl delvis fortfarande är aktuellt. De flesta har nog emellertid hört att lejonparten av annonseringsbudgetarna är på väg till nätet, så vi kan säkert anta att även den intäkten är i avtagande.

Likaså har läsarnas roll ställts på ända. Från att ha varit passiva mediakonsumenter är de beredda att själva bidra till innehållet. Det dubbelriktade Internet gör att människor frivilligt och kostnadsfritt bidrar till informationsspridning. Läsarna kan i stor utsträckning själva samla in information, de bidar gärna till at sprida den, och tusen och åter tusen bloggar påminner om deras vilja till att bidra till analysen.

Så långt förstår jag om tidningsägarna får gråa hår. Hela affärsmodellen ser ut som ett konkursbo, och behöver tänkas om snart. Av de fem momenten ovan som tidningen skulle kunna ta betalt för, har tre till fyra redan försvunnit. Kostnaderna har i flera fall ökat, och tidningarna får konkurrens från de egna läsarna. Så vad skulle du göra som chef för en tidning?

Ifall jag fick driva en stor morgontidning, skulle anpassning till det nya mediet stå högt upp på min lista. Men det är lättare sagt än gjort, eftersom det kräver högst radikala grepp.
Vissa morgontidningar har också börjat anpassa sig till mediet. Att länka andra bloggares analyser till den egna artikeln är ett sätt listigt sätt att ge läsaren mervärde. Tidningen blir därmed en plattform som förmedlar andras kvalitet, snarare än innehåll. Det räcker s.a.s med att artikeln är en aptitretare som är tillräckligt kontroversiell för att provocera fram blogg-kommentarer. Den egna artikeln kan vara ganska platt och intetsägande, så länge den har en provocerande rubrik.

Att länka till bloggare som kommenterar den egna artikeln är i mina ögon en defensiv modell, i det att det etablerar tidningen som en plattform för förmedling av andras analys, i stället för att själv bidra med analysen. Man har då för egen hand avlövat sig själv från ytterligare en av de gamla tidningarnas kvaliteter. Att förmedla (andras) kvalitet i stället för att tillhandahålla kvalitet är nog inte en hållbar strategi.

Så vad ska en tidningsägare då göra? I mina ögon finns bara en väg framåt, och den går via två hållplatser.
Den ena hållplatsen är en radikal anpassning till det nya mediet. Den inbegriper nog också att vänja läsarna vid att betala för innehåll på nätet. Som privatpersoner väntar vi oss fortfarande att innehåll på nätet ska vara gratis, men i vår yrkesroll finns troligtvis en större betalningsvilja.
Denna andra hållplatsen handlar om innehållets kvalitet. Att sälja Morden i Midsomer tillsammans med tidningen är nog inte en väg framåt. Tvärtom behöver vägen till affärsmässig hållbarhet gå just via kvalitet. För när allt är sagt och gjort finns det alltid ett värde i kvalitet, och det kommer folk nog att vilja betala för även i framtiden.

torsdag 9 juli 2009

Internet och politikens drivkrafter - 2

Offentlig förvaltning och Internet

Via ett av de mer etablerade sociala medierna (Facebook) fick jag ett tips om ett nätbaserat bildspel som användes den tredje juli i en konferens om regeringens arbete för ”Offentlig förvaltning 2.0”. Jag har inte varit med i den svängen på ett par år, så läsningen var faktiskt riktigt intressant.

Först och främst: den offentliga förvaltningen är sedan många år tillbaka redan utrustad med nödvändig utrustning för informationssamhället. Låt oss därför en gång för alla begrava bokstaven ”e”, och fokusera på den offentliga förvaltningen. Det är få saker som leder tankarna så fel som detta e. E:et står för en förändring som redan är genomförd. Detta *är* en viktig distinktion att göra. Låt oss i stället fokusera på vilka effekter den redan befintliga tekniken kan ha för hur offentlig sektor oragniserar sitt arbete., för det är ju här skon egentligen klämmer.

Men först målen:
Slående är att regeringens arbete med att utveckla förvaltningen har utrustats med en helt ny målflora, och det under samma mandatperiod! Förr talade handlingsplanen om att (s.a.s. koncerninternt för staten) effektivisera verksamheten. Med den då nya tekniken skulle det offentligas produktivitet höjas, så att varje medarbetare igenomsnitt blir lite mer effektiv.

Ett annat mål med den ’gamla’ handlingsplanen var att den skulle bidra till att öka servicen till medborgarna, dvs. att medborgarna skulle få det lättare att navigera genom det offentliga beslutsfattandet. Så skulle t.ex. ett helt elektroniskt hanterat ärende kunna frikopplas helt från den organisation/myndighet som handlade ärendet, till fördel för medborgaren.

Idag ser målen helt annorlunda ut, trots att man i botten använder samma handlingsplan, under samma regering. Idag talar man om ”…ett tydligt offentligt etos”, där målet är att ”stärka ämbetsmännen…” (Sic!). Man talar om satsningar om jämställdhet och mångfald, om att hjälpa medborgarna göra fria val.

Processen som sköts i sank
Jag kan inte låta bli att se processen framför mig. - Vi måste göra något åt e-förvaltningen, tänkte någon. –Ja, vi gör en omstart! Och hänger på dagens trender om sociala medier! tänkte någon annan. - Bra, tryck ut planen på gemensam beredning. Sagt och gjort, planen gemensambereddes troligtvis ännu en gång i regeringskansliet, och säkert som amen i kyrkan bombarderades den av respektive departements särintressen.

Det måste ha varit vid detta tillfälle som planen begåvades med så många mål att den helt tappade styrfarten. Jomenvisst är alla i planen ingående mål viktiga, men i sin mångfald bidrar de också till att skjuta handlingskraften i sank. Och så fick vi ännu en gång en utveckling av förvaltningen som ska tillgodose alla politiska mål samtidigt.

Delegerad förvaltningsutveckling
Att utveckla det offentligas förvaltning har delegerats till de myndigheter som faktiskt bedriver utveckling på området. Det är klokt. Låt oss hoppas på Mats Sjöstrand och hans kollegor. Om nu Mats Odell också kan lösa upp knuten med SKL kan detta bli riktigt bra.

Men, det jag inte förstår är att förvaltningsutvecklingens prio ett går genom sociala medier. Visst är det behjärtansvärt att medborgarna får ytterligare en kanal till kommunkontoret, men i slutändan handlar det om vem som sitter i andra änden, hur det offentliga organiserar sig. Jag förstår också att tjänstemän på kommunen, i landstinget och staten internt också skulle kunna twittra om Petterssons bygglov. Bra! Låt dem göra det. Men det år något de ju i praktiken kan göra redan idag.

Disruptive administration och GD backlash är de viktiga frågorna
Vad förvaltningsutvecklingen däremot aldrig vågar tala tydligt om är hur Informationssamhället påverkar och borde påverka det offentligas sätt att organisera sitt arbete. Informationssamhället bidrar till möjligheten att helt och hållet omstrukturera det offentliga. Enligt dagens spårkbruk skulle vi kunna tala om Information society disruptive effect on public sector organization. Det skulle handla om hur statliga myndigheter i grunden kan omorganiseras då de effektiviseras.

Men vill Mats Sjöstrand med kollegor verkligen uppnå, och ta effekten av en sådan omstrukturering? För en myndighetschef riskerar det att bli att såga av den gren man sitter på. Man riskerar att s.a.s. effektivisera bort stora delar av den egna verksamheten. Det finns därför i mina ögon en tydlig risk för en GD-backlash. För de finns väl få saker som är så lätta att skjuta i sank som en process som alla äger tillsammans?

Nyckeln till offentlig förvaltning 2.0 ligger nog inte i de sociala medierna. Det handlar om att ha en tydlig vision om vad det offentliga ska ägna sig åt, och på vilket sätt detta ska ske.

måndag 6 juli 2009

Internet och politikens drivkrafter - 1

Vad har egentligen en politiker för drivkrafter att driva IT-politik?
Frågan är troligtvis felaktigt ställd. En politiker ser sällan en IT-politik som ett mål i sig, utan frågar sig snarare hur tekniken kan användas för just hennes politikområde. Att tala om IT-politik har idag en lätt doft av 1990-talets bredband-åt-alla-dagarna. Då gick IT-politiken ut på att alla skulle få bredband och att alla ’skulle med’.

Men hur är det idag? Visst, en elektronisk infrastruktur och hyggligt kunniga användare är en förutsättning för Informationssamhället. Idag har Sverige en bredbandspenetration på minst 80 procent, och ungefär lika stor andel av befolkningen använder nätet. Annorlunda uttryckt är Rosengrens -eller vems vision det nu var- från snart 10 år tillbaka uppnådd. Så vart ska vi nu?

En klok person jag känner lärde mig uttrycket Den som är utrustad med en skiftnyckel kommer automatiskt att leta efter muttrar. Likaså kommer den som arbetar med Internet automatiskt att tala om IT-politiken ( i den mån de talar om politik över huvud taget, förståss). Vi som exempelvis läser Computer Sweden kan ofta höra hur folk ropar efter en sammanhållen IT-politik, och hur folk ropar efter visioner för Informationssamhället. Men är det verkligen vad vi – eller användarna där ute - vill ha?

Förnyat intresse för IT-politik, eller?
Som jag nämnt tidigare i detta forum har det starka stödet i EU-parlamentsvalet för Piratpartiet onekligen en betydelse för de etablerade partiernas IT-politik. Partier behöver ofrånkomligen formulera en tydligare politisk plattform runt IT-relaterade frågor inför valet 2010. Men, tänker nog många partistrateger, hur formulera en politik för ett område som är lika horisontell och lika svårfångbar som… som… miljö, eller… jämställdhet? Det inbegriper ju allting!

Exemplet miljöpolitiken
– Ja, just det! Det precis detta som är poängen! Det är hart när omöjligt att driva en sammanhållen politik för ett område som inbegriper allt! Under 1990-talet levde miljöpolitiken under detta gissel. Efter det att miljöpartiet kom in i riksdagen tvingades partierna att formulera en miljöpolitik. Man ville göra allting, - samtidigt- för att förbättra miljön. Man ropade efter en sammanhållen politik för miljön, och hux flux fattade Riskdagens beslut om femton nationella miljömål som skulle genomsyra allting.

Givetvis insåg man efter ett tag att man inte kan åtgärd allting samtidigt. Under de första åren på 00-talet kom den miljöpolitiken att överge Perssons och Stefan Edmans ’gröna folkhem’ och i stället fokusera på mer konkreta mål. Bortsett från retoriken kom man i realiteten att avgränsas och fokuseras sig på två delmål. Dessa delmål var åtgärder för att motverka klimateffekten och åtgärder för ’Hav i balans’, dvs. Rädda Östersjön från övergödning. Klimatet och Östersjön har sedan dess varit konkreta mål för miljöpolitiken, och kommer troligtvis vara det några år till, oavsett den traditionella höger-vänster skalan.

Överförda lärdomar från miljöpolitiken
Exemplet från miljöpolitiken är användbart då vi talar om en IT-politik. Till att börja med lär vi att den ökade kunskap och det ökade fokus på miljöfrågorna kom att ändra användning av begreppet miljöpolitik till klimatpolitik, eller transportpolitik. Det var med andra ord mer konkreta politiska mål, närmare konkreta åtgärder. Det är i sig ett symptom på mindre snack och mer verkstad.

När vi ska överföra lärdomarna från miljöpolitiken till IT-relaterade frågor möter vi direkt en tydlig skillnad. Miljöpolitiken konkretiseras av Naturvårdsverket, en myndighet med 500 anställda. Finns det någon som gör motsvarande arbete i IT-politiken? Statskontoret, PTS, Nutek, Verva, ITPS och Vinnova har hittills haft ungefär samma uppdrag som Naturvårdsverket har inom Miljöpolitiken, men aldrig med så sammansatta mål som de senare. Hur skulle sex skilda myndigheter kunna driva en sammansatt politik? Tja, vänd på frågan, ska offentliga myndigheter driva IT-politik över huvud taget? Varför? Tekniken ägs och drivs i stor utsträckning av privata aktörer. För att driva frågan om en IT-politik framåt behöver vi borra närmare i vad som ska vara det offentligas uppgift i IT-politiken, och varför.

Härefter kommer jag i en serie nedslag diskutera förutsättningarna för en Internetrelaterad politik. Jag hoppas med en sådan sektoriserad indelning kunna konkretisera vad som kan göras.

onsdag 10 juni 2009

Självreglering

En av de svenska paradgrenarna i svensk förvaltning är det som kallas branschvis självreglering. Den självregleringen tillkommer allt som oftast efter ungefär samma mönster, oavsett om det handlar om förpackningsindustrins sophantering, verkstäder eller leverans av bredband.

När myndigheten eller regeringen finner ett systematiskt problem i branschen brukar man tillkalla branschföreträdare, ofta ett fåtal aktörer på marknaden och/eller en branschorganisation. Problemet presenteras för de centrala aktörerna i branschen, och så efterfrågas försynt hur man tillsammans kan lösa problemet, dvs. det problem som myndigheten har.
I den dialogen finns alltid ett outtalat hot. Om Myndighetens problem inte kan lösas kan regeringen alltid lagstifta mot problemet. Under den möjligheten brukar de flesta branscher hosta fram ett gemensamt åtagande att följa myndighetens förslag, och lösa myndighetens problem.
En branschvis självreglering innebär i grova drag att aktörerna i branschen frivilligt ålägger sig själva vissa frivilliga spelregler för den gemensamma konkurrensen, så att regeringen inte ska behöva göra det.

Att branscherna reglerar sig själva ger i många fall vinnare i alla läger. Vinsten ligger i att man slipper lagstiftning på området.
Aktörernai branschen fruktar ny lagstiftning på just deras området eftersom de inte vet ifall de kommer att gynnas eller missgynnas av lagen. När väl lagen är på plats, tar den dessutom mycket lång tid att ändra igen. Hellre underkastar man sig då en s.k. självreglering.

Regeringen och dess myndigheter vet, att när väl en lag är framarbetad och baxad genom Riksdagen tar det mycket lång tid innan den kan ändras igen. Därför försöker man oftast först med sådana här mjuka styrmedel (s.k. Soft Law).

Kunderna slutligen, får i branschens självreglering en effekt inom rimlig tid, dvs. långt mycket snabbare än lagstiftningens fem till tioårsperspektiv.

Självreglering är en metod som rimligtvis även är användbar på marknaden för att tillhandahållande internetåtkomst (bland s.k. Internet Service Providers eller ISP:er). Det är särskilt intressant i fråga om användarnas integritet, samt om åtkomst och eventuell avstängning av Internetaccess, eftersom det är frågor som tangerar Informations- och yttrandefrihet. Regeringen samt Post- och telestyrelsen (PTS) borde ha ett stort intresse av att en sådan självreglering uppstår bland ISP:erna. Likaså borde ISP:erna kunna vinna något på att unvika alltför förödande effekter av den s.k. eKomlagens revision.

Det finns ett initiativ till sådan branschreglering (http://integrity.st/). Varför pågår inte samtalen sedan flera år tillbaka?

måndag 8 juni 2009

Internet och den dynamiska politiken

Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) startade som enfrågeparti. Miljöpartiet startade som enfrågeparti. Junilistan, Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ likaså. Gemensamt för dem alla är att de representerade en ny politisk vilja.

Den statsvetenskapliga litterturen har i åtminstone tio år konstaterat att den politiska arenan i Sverige rör sig bort från kollektivistiska politiska partier och i riktning mot mer ’enfrågeorienterade’ organisationer. Politiken blir mer indivudualiserad, både genom valreformer där man kan kryssa ’sin’ kandidat, och genom politiskt engagemang och beteende på valdagen i enskilda frågor. Vi har också sedan 1970-talet sett att väljarna blir mer ’otrogna’ sina partier, och hoppar i större utsträckning än tidigare mellan gammelpolitikens vänster-höger-skala.

För att de etablerade partierna ska kunna bibehålla sina väljare i ett alltmer rörligt politisk klimat, behöver de vara lyhörda för nya politiska initiativ. Efter Miljöpartiets inträde i Riksdagen 1988 behövde alla partier förhålla sig till, och ha en strategi för det som summariskt kallades ”Miljöfrågan”. Sedan dess har alla partiers program minst en ’miljörubrik’. På 90-talet räckte det med att de s.k. Rödstrumporna antydde att de skulle starta parti för att motsvarande ’jämställdhetsrubrik’ skulle komma upp på alla partiers agenda.

De etablerade partierna kan alltså betraktas som trögrörliga behållare för värderingar. Men poängen är att de faktiskt ändrar sig. Vartefter väljarunderlaget ändrar värdering, glider partierna i innehåll och värden. Maud Olofsson högerifierade Centerpartiet efter Dahléus och Johansson, och Reinfeldts omstöpning av Moderaterna till ’Nya moderater’ är ett par exempel.

Jag tror därför att vi för svenskt vidkommande kan vara ganska optimistiska. Att Piratpartiet övertog ett av Junilistans mandat till Europaparlamentet kan användas som bevis för att den politiska och värdemässiga dynamiken fungerar. Ett enstaka mandat kan tyckas futtigt, men med tanke på att Sverige bara har 18 mandat totalt är det en relativt tydlig signal. Signalen är att väljarna har nergraderat sin EU-skepsis, och uppgraderat sitt intresse för Integritetsrelaterade frågor på nätet.

Därför behöver nu de etablerade partierna förhålla sig till integritetsrelaterade frågor på nätet – i större utsträckning än tidigare. Efter den här signalen behöver de ta sådana frågor mer på allvar än vad som var fallet i exempelvis FRA-förslaget för bara ett år sedan.

Min poäng är inte att alla partier kommer att behöva stödja Piratpartiet. Däremot behöver de utveckla en artikulerad politisk linje i det som blivit en fråga på den politiska agendan. Och det behöver de göra snart. Det är bara 15 månader till nästa Riksdagsval.

onsdag 3 juni 2009

En europeisk femte frihet

Nicklas Lundblad och kollegan Simon Hampton (båda lobbyister på Google) har gjort ett strategiskt och retoriskt mycket elegant inspel till framtida Europapolitik.

Det är elegant inte bara för att det för in det som förr hette IT-politik på agendan, utan framför allt därför att det sätter tekniken i ett sammanhang. De använder företagets tyngd till att skjuta in sin politik långt upp i den politiska målhierarkin, och därmed adresserar europapolitiker på en arena där de känner sig hemma, och i en terminologi de förstår. De börjar sitt lobbyarbete med att i lagom tid före nästa europasamtal, sätta skutan i en strategiskt sett rätt riktning.

Den fria rörligheten för kunskap är det idémässiga ramverk som för resonemangen vidare mot en Lissabonagendans efterföljare. Ramverket knyter samman euroapolitikens saftigaste ben, dvs. tillväxt och sysselsättning, och knyter in innovation, FoU och Internets betydelse i det sammanhanget.

Precis som de skriver kan en europeisk femte frihet utgöra en idémässig plattform att bygga vidare på. När väl den plattformen nu är sjösatt, kan den härbärgera mer dagsaktuella politiska frågor, och ge Internet ett sammanhang och en politisk hemvist ovanför den elektroniska infrastrukturen.

Det krävs en god förståelse för politikens förutsättningar för att se och formulera en sådan plattform. Grattis!

fredag 15 maj 2009

Content is King

”Det som sker stort sker i tysthet” är ett sådär halvstofilt men ganska sant uttryck. I Dagens Nyheter påpekar Sveriges författarförbunds (SFF) ordförande Mats Söderlund att Google betalar författarna bättre än Bonniers. (http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/mats-soderlund-googles-avtal-battre-an-bonniers-1.866727).
Det är ett ovanligt intressant inspel i det att den visar på förändring av affärsmodeller i en bransch som är naturligt lokal för det svenska språket, och samtidigt är en bransch som inte har globala konglomerat i ryggen då de ska försvara sina intressen. Till skillnad från exempelvis filmindustrin finns här troligtvis en något rimligare styrkebalans mellan utbud och efterfrågan. Bonnier må vara stora på den svenska marknaden, men de håller sig åtminstone inte med lika stora arméer av jurister som filmindustrin gör.
Men Mats söderlunds utspel är ju därmed inte automatiskt en insats av ren altruism. Den är givetvis ett inspel i den förhandling vi bara kan ana mellan raderna. Han skriver:
”SFF vill se en bred branschöverenskommelse som ger läsare tillgång till litteraturskatten och alla parter en rimlig ersättning, även förläggarna där de har legitima intressen.”
Även i denna bransch finns alltså en statlig skatt som ligger i bakgrunden och skapar distortion i utvecklingen. Som alla konservativa krafter talar han sedan om ”en rimlig ersättning” vilket på särintresse-svenska betyder 'Rör Inte min affärsmodell'.
Låt oss alltså summera:
Vi har ett författarförbund som vill höja sina medlemmars intäkter - tämligen väntat.
Vi har en publicist som gärna vill vara dominerande i branschen ytterligare en lång tid - lika väntat.
Vi har en ny teknik, och en ny aktör som tar utmanar båda dessas intressen.
Förlagsbranschen är alltså ännu ett område där vi bara börjar ana förändringarna som följer av en Internetansluten befolkning. Det är inte en naturlag att det digitala innehållet behöver hanteras av de publicister som funnits i branschen sedan Hedenhös. Om vi utgår från att folk läser böcker för innehållets skull kan man ju ställa sig frågan: Hur brukar ovanstående scenarie utvecklas? Ja, jag har i alla fall min gissning klar.

onsdag 13 maj 2009

Djävulen bor alltid i detaljerna


Glöm nu inte vad du såg utspela sig de nyligen gångna veckorna! Eller för den delen förra sommaren.

Sverige är fullt av soffpolitiker. Vi sitter framför nyheterna och vill bli sådär lagom förbannade. Det är helt enkelt medias logik att vi ska få en adrenalinhöjare av Claes Elfsberg. Annars kommer vi ju inte tillbaka. I slutändan finns det ju alltid något att reta upp sig på, om man väl söker.
Skulle en nyhet ligga kvar i minnet ända till dagen efter, och vara så kontroversiell att man faktiskt diskuterar den med någon levande människa, brukar samtalet mycket ofta avslutas med något frustande eller klagande över en lämplig politiker. Alternativt klagar man lite på ”systemet”, eller kanske t.o.m. ”Nu har DOM beslutat att…”. Och det är just det som är grejen. Politiker har vi fått för att ha någon att tycka illa om. Det är de vi vill skälla på när inte allt är hunky-dory. På så sätt slipper vi ju rikta irritationen mot oss själva.

Både de senaste veckorna och förra sommaren har vi sett tydliga avsteg från det mönstret av hopplöshet. Riksdagens hantering av förra sommarens FRA-förslag, och nu EU-parlamentets halt i det s.k. telekompaketet, är symptom på att ”de där politikerna” faktiskt kan något, och att de faktiskt gör något. Problemet är tyvärr att det är komplicerat att förstå de politiska och lagstiftande processerna. Det spelar ingen roll hur många utspel Wallström gör för att få en transparens och insyn i EU:s politiska process. I slutändan är förvaltning och politik komplicerade saker med myriader av detaljer. Att säga något annat är att göra det lite för lätt för sig själv, eller helt enkelt att lura sig själv.

Med förra sommarens FRA-förslag tryckte Förvaltningen fram ett lagförslag, som riksdagen faktiskt reagerade på! FRA-förslaget var inte en ordinär cykelsställsfråga. Inte heller var den infekterad av alltför tydliga ekonomiska intressen. FRA-frågan fick ett sådant schvung just därför att den till synes är en relativt enkel och en principiell fråga.
På samma sätt har nu EU-parlamentet troligtvis stoppat telekompaketet, och eventuellt vältras den över på det Svenska ordförandeskapet och Åsa Torstensson under hösten 2009.

Att de beslutsfattande institutionerna stoppar förslag är ett viktigt symptom på att den politiska processen fungerar. Visst innebär det mycket merarbete för en hord av byråkrater, men det är också ett lackmuspapper på att värdegrunden i förslaget är tveksamt. Och det är ju det som är hela poängen.

Nu är det lite drygt tre veckor kvar till valet till Europaparlamentet. Vi har i närtid sett flera politiskt kontroversiella förslag rörande Internet. Vi har också sett att de politiska institutionerna kan göra en skillnad. Glöm inte det på morgonen den 7 juni!

fredag 24 april 2009

…och det magiska ordet är… barnporr!

Politik är att vilja, sade någon. Politik är den auktoritativa fördelningen av värden, sade någon annan. I mina ögon har politik som uppgift att förändra verkligheten från hur saker är, till hur de borde vara. En sådan luftig beskrivning säger ju dessvärre inte så mycket, utan är som att fastställa att målet med Allt är 42. Men vad var frågan?

Vi tar det från början. Politik handlar om att ta fasta på mycket luftiga värden som yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, medinflytande eller rent av demokrati. Dessa värden ska på något sätt översättas till konkreta handlingar. En politik ska utformas där någon förmås göra något för att målen ska uppnås. I bästa fall innehåller denna politik en strategi för att uppnå de politiska målen. Oftare fattas besluten tyvärr genom ett skott från höften, därför att det känns rimligt och därför att man har goda avsikter med beslutet.

För ett par år sedan fick man i regeringskansliet för sig att man skulle filtrera användarnas surfande. Användarna i det här fallet var alla i regeringskansliet, dvs. alla från vaktmästare till statråden, från Malmö till Rosenbad.

Porrsurfandet i regeringskansliet brukar bli en nyhet nästan varje sommar runt nyhetstorkesäsongen. Frågar man folk på IT-avdelningen var förslaget därför inte konstigt. Det finns tydligen ett par tre personer anställda i regeringskansliet som vid upprepade tillfällen porrsurfar, och dessutom släpar in diverse trojaner och andra elakheter i regeringskansliets nätverk.

Hmm. Vad göra åt detta? I stället för att på grått papper avskeda de personerna försökte man gå runt problemet. På stan fanns företag från vilka man kaunde prenumerera på ett elektroniskt filter, där IT-avdelningen spärrar vissa sajter därför att de har ett oönskat innehåll. Rationellt, kliniskt, och konfliktfritt. Därmed behöver inte någon ta upp problemet och se varandra i ögonen. Däremot var det inte någon på förvaltningsavdelningen som ifrågasatte vem som filtrerade vad. På vems uppdrag? Vem blir undanhållen vilken information? Och till vilket pris?

I regeringskansliet bereddes frågan i sedvanlig ordning, dvs. det upprättades en promemoria och ett förslag till beslut, som skickades runt till alla för synpunkter. Beslutet innebar att regeringskansliet skulle köpa in en sådan filtreringstjänst, och därmed spärra tjänstemännens möjlighet att besöka vissa oönskade sajter.
Beslutet innebar också att det skulle införas en liten arbetsgrupp i regeringskansliet som hade till uppgift att avgöra ifall vissa specifika sajter skulle spärras eller inte. Som användare fick man vända sig till den gruppen och begära ifall man ville få en sajt ospärrad, dvs. åtkomlig via webbläsaren. Gruppen möttes några gånger per år, så hade man otur fick man vänta någon månad på att kunna nå informationen på sajten.

Börjar det ringa någon varningsklocka? En liten enhet inom regeringen begränsar övriga regeringskansliet åtkomst av information. Alla Internetanvändare får ansöka om att få se på vissa sajter. Eventuellt sitter en liknande grupp på ett lika effektivt instrument för att kontrollera riksdagens informationsinhämtning.

Jag tror att det var Dagens Nyheter som först tog upp frågan i media. Där konstaterade journalisten lite sömnigt att en självpåtagen filtrering initierats i regeringskansliet. Sedan gick beslutsprocessen fort. Det var socialministern som i Dagens Nyheter fattade det kollektiva beslutet om filtrering av regeringskansliet. Göran Hägglund tyckte enligt DN att filtret var jättebra, eftersom det var ett led i kampen mot den kommersiella barnsexhandeln.

Resonemanget gick alltså ungefär såhär: Det finns barnsexhandel i världen. Barnporr underblåser sådan handel. Det går att nå barnporr från Internet. Internet finns i regeringskansliet. Alltså censurerar vi regeringskansliets informationsinhämtning via Internet. Trots denna grumliga argumentation fattades beslutet att filtrera.

Som en modern variant av Sesam-öppna-dig, kan alla principiella diskussioner trumfas ihjäl med ordet barnporr. I rädslan över att över huvud taget associeras med så fula företeelser tycks vanlig logik upphöra att gälla. I Sverige har vi åsikter om kinesisk filtrering av Internet. Samtidigt höjer vi inte ens på ögonbrynet över att regeringen inför en frivillig självcensur. Tänk hur långt de goda avsikterna kan ta oss. Tänk hur illa det kan gå om man fattar politiska beslut enbart baserade på goda avsikter, och grumliga skäl.

onsdag 8 april 2009

Goda avsikter

Minns du FRA-debatten?. Av någon anledning blev folk upprörda. Och, nej, det var inte bara en liten vältalig initierad bloggelit som blev sådär förbannade, det var faktiskt fler.

Vad blev de arga för då? Kanske för att de kände sig överrumplade, kanske för att såväl Bodström som Ask körde igenom förslaget utan att reflektera över vad det innebär för medborgaren.

För egen del såg jag förslaget i arbetet redan på Bodströms tid, men avfärdade det som så stolligt att det aldrig skulle nå ett skarpt beslut. Så vad var det då som hände?

För min del gick det upp ett liljeholmens först när förre chefen för FRA i rätt kryptiska ordalag förklarade varför det var så viktigt att få igenom förslaget. Det handlade inte om spaningsarbete mot de egna medborgarna, mot 'hederliga svenskar'. Nä, informationen om transittrafiken ska ju bara användas för att svensk underrättelsetjänst ska kunna byta till sig information från de stora grabbarnas underrättelsetjänster. Sedan försvinner han in i alla försvarsmänniskors rockärmsess 1a: Jag-kan-inte-berätta-mer-eftersom-jag-sitter-på-hemlig-information, dvs. själva motsatsen till möjligheten till demokratiskt inflytande.

Detta är i alla fall i mina ögon den enda förklaringen till hur svenska politiker (i två på varandra följande regeringar) så okritiskt kunnat acceptera det uppenbara problemet med förslaget.

Så resonemanget gick ungefär såhär. FRA:s rättigheter att lyssna av sina medborgares elektroniska kommunikation är befogade därför att informationen som samlas in ska kunna användas som bytesvara mot för försvarsmakten annan viktig information. Rationellt och kristallklart.

Å förresten så gör ju alla andra underrättelsetjänster likadant, och de frågar inte ens om lov! Och därefter kommer alltid hatargumentet:Å förresten en gång till: Varför skulle vi vilja sitta och lyssna av Svenssons telefonsamtal eller läsa dess e-posttrafik, det är ju inte alls spännande. Och sedan kommer oftast det dummaste argumentet av alla: Lita på oss i försvaret, för vi har ju goda avsikter!

Det är i detta skede som det röda i min blick brukar övergå till att det svartnar för ögonen. Jamen käre Jesus, hur kan man basera lagstiftning på goda avsikter? Hur kan man på fullast allvar be medborgarna om lov att lyssna av dem – och i det ursprungliga förslaget – utan att de någons får reda på att de var avlyssnade? Vem tycker att det är okej att kanske vara godtyckligt avlyssnad, utan att veta om det? Finns det någon som tror att någon skulle gilla det? Ändå sitter två regeringar i rad och trummar igenom detta förslag, och tycks fullkomligt blinda för denna aspekt.

Självklart är man som riksdagspolitiker inte blind för denna aspekt. Däremot lyder man under partipiskan, en piska som uppenbarligen ven ovanligt hårt i denna fråga. Det fanns i det borgeliga lägret en (1) politiker med tillräcklig integritet att följa en inre övertygelse när avgörandet föll.

Frågan är nu avgjord. De långtgående stolligheterna har mildrats något i utskottets tillägg genom någon form av tillsyn av FRA:s i princip oinskränkta rättigheter. Jag upphör däremot inte att förvånas över den politiska brist på omdöme som gjorde att förslaget lades fram från början. Särskilt i en regering som kallar sig liberal.

tisdag 10 mars 2009

Det sömlösa Internet

Det som var vision i slutet av -90-talet håller på att realiseras nu 10 år senare.
Detta kan förklaras utifrån två perspektiv, båda i huvudsak baserade på Infrastruktur:
Bandbredden för mobila tjänster har ökat till en nivå som lockar flera än ”early adaptors”. Under 2007 och 2008 ökade antalet 3G-användare med mer än 50%. Runt hörnet står också LTE, dvs. den 4:e generationens telefoni, med än högre bandbredd.
Samtidigt kommer ny hårdvara som microdatorer och handhållna terminaler (där iPhone är den första tekniska hårdvaran ut på marknaden).
De t som inte lika ofta förutspåddes för 10 år sedan var att de s.k. molntjänsterna skulle få ett så starkt genomslag som vi ser idag. De sociala tjänsterna (exempelvis Facebook, LinkedIn, microbloggning etc.) har fått fäste bland användarna.
Inte heller förutspåddes möjligheten i de positionsbaserade tjänsterna som en GPS i mobiltelefonen innebär.

Vi kan anta att den handhållna tingest som förr kallades mobiltelefon förändras i riktning mot en förmedlare av IP-paket, och där talet reduceras till en tjänst bland många. En sådan tingest flyttar Internet från den skrivbordsbaserade datorn till mobilitet och ”i fält”. Den flyttar Datorn från en nyttpryl på företag till en nöjespryl på språng. Inte minst så fyller den Internet med nya tjänster.

onsdag 18 februari 2009

Europaparlamentet del 2

http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//NONSGML+COMPARL+PE-416.306+02+DOC+PDF+V0//EN&language=EN

torsdag 12 februari 2009

Nytt personnummer - anyone?

Jaa, vad kan man säga
http://www.dagensjuridik.se/sv/Artiklar/Folkbokforingskris-Regeringen-vill-tvangsandra-fodelsedatum-/

Det är nästan lika groteskt som personnumren själva.
Det sjukaste är att man har ett tekniskt problem som man löser med
lagstiftning! Den snabba lättrörliga juridiken får lösa de långsamma IT-problemen.
Hmmm... Spänna vagnen för hästen?

Just ett sådant här uttalande klingar skönt:
"Beslutet kan överklagas. – Men det har man inte så mycket för, säger
Marie Ahlqvist Bresle, rättslig expert på Skatteverket."

tisdag 27 januari 2009

EU-parlamentet talar Bill of Rights på Internet

I mars 2009 röstar det Europeiska Parlamentet om icke-bindande rekommendationer för Europeiska Rådet när det gäller att stärka säkerhet och fundamentala fri- och rättigheter på Internet.

De fyra rekommendationerna handlar bl.a. om :
• Att möjliggöra en gradvis ensning av nationell lagstiftning inom unionen när det gäller krav på skyddet av grundläggande rättigheter på Internet.
• Intensifiera dialogen mellan nationella och europeiska lagstiftare, och mellan nationella och europeiska domstolar.
• Verka för en ökad dialog mellan all de som involveras i eller påverkas av Internet, särskilt vad gäller Internetoperatörer och Internetanvändare
• Verka för mer slutsatser av de internationella överenskommelserna, såväl bilaterala (och då särskilt transatlantiska) som på multilateral nivå (CoE, OECD och FN-initiativ).
(Egen halsbrytande översättning).

Draft report:
http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//NONSGML+COMPARL+PE-416.306+02+DOC+PDF+V0//EN&language=EN

http://www.europarl.europa.eu/oeil/FindByProcnum.do?lang=en&procnum=INI/2008/2160

måndag 26 januari 2009

Internets förvaltning på den europeiska nivån

Jag hör att det inte finns svenska talartider på seminariet i Bryssel anordnat av Kommissionen (KOM) den 5 februari. Det är anmärkningsvärt med tanke på de ämnen som diskuteras.

Jag föreslår att Den svenska delegaten på HLIG-mötet den 4 februari kritiserar KOM:s hantering av dessa seminarier.

Bakgrunden är som följer:

Sekretariatet sätter samman dagordningen till High Level Group on Internet Governance, Dvs. den grupp som hanterar Internet Governance i KOM på politisk nivå. Dagordningen sätts samman på ett sådant sätt att en skevhet i urvalet uppstår, en skevhet som utgör själva motsatsen till sakligt underlag för HLIG:s agerande.

Inför mötet den 4 och 5 februari finns DNSSEC på dagordningen. Trots det finns återigen talare från Tyskland att definiera och undervisa i Internets fundamentala Infrastruktur. Sverige är ett av de länder som starkast argumenterar för DNSSEC. .SE är en av de ccTLD:er i världen som utvecklat användandet av DNSSEC längst. Trots det återkommer Tyska talare på HLIG:s möten.
För ca. ett år sedan skedde samma form av skevhet då det gällde att förklara Internets knytpunkter för HLIG.

Denna skevhet i urval börjar likna ett mönster som Sverige bör uppmärksamma och kritisera på HLIG den 4 februari.

De inbjudna talarna arbetar med att skapa osäkerhet genom att ta ner diskussionen till en teknisk nivå som ingen HLIG-delegat kan tillräckligt om. Det framstår för mig som en avsiktlig strategi för att motverka utvecklingen av DNSSEC. På agendan står t.o.m. att läsa:
”Why is DNSSEC still controversial? Varför är inte frågan: How to implement DNSSEC?
Eller Why haven’t You implementet DNSSEC yet?.

Det behöver finnas ett tydligt budskap till KOM med följande innehåll:
DNSSEC är det mest utvecklade instrumentet för att uppnå HLIG:s mål om ”stability and an resilience on the Internet”. DNSSEC är ett sätt att skapa *en kedja av förtroende* mellan Internetadministratörer etc.

Sverige har tidigare i HLIG uttalat att det strategiska vägvalet för Europa och Internet Governance bör gå via ”Advancement on the ground”. Strategin bygger på antagandet att Internet utvecklas snabbare än vad EU som reglerande instans kan lagstifta. Därför bör det Europeiska samarbetet ta sin utgångspunkt i en nerifrån-och-upp-process. Sverige har tidigare argumenterat för ett bättre samarbete i ENISA i dessa frågor.

Vid HLIG-mötet den 12 mars 2008 framförde Sverige nedanstående synpunkter och förslag. Det känns som att dett arbete behöver gå framåt:





Swedish comments on stability paper and initiative to Internet Stability

Background analysis
We do agree on the perspectives taken on what makes differences, especially the notions on the fast evolvement of the Internet, and the role of the government as the last resort, i.e. the one everybody turns to when provision of fundamental Internet infrastructure goes wrong. We also agree on the view where market actors are the fundamental drivers and innovators to provide real change in the level of Internet stability.

Our conclusion is that measures by legislation is not a primary way forward. Technology is beeing developed faster than rules. This is in essence a sound development, but put demand for us (HLIG) to find new forms of cooperation.

As mentioned before: a lot of discussion on Internet Governance in HLIG tend beeing held hostage by the international process and the term "enhanced cooperation".
Our Inititative presupposes a strategy or solution to this problem where we 'act our talk', i.e. implementing bottom-up-processes etc.. Instead of adressing the long lasting issue on enhanced cooperation on UN level, we suggest movements on the ground, i.e. taking a more pragmatic approach. Such cooperation is probably achieved by 'soft measures' such as exchange of knowledge, and even closing cooperation within the IIG etc.

The Initiative

We do from Sweden propose a strategy for adressing the problems facing Internet stability (enclosed). Our strategy assumes some general principles:
• A modest ambition Let’s start cooperation with proactive work and to enable a stable Internet within every-day-use of the Internet. The ambition to be able to withstand a DDos-attack is far to ambitious, at least in the short run.
• Lets initiatie cooperation with a pragmatic approach,
• Let’s initiate cooperation in a small scale, and gradually expand cooperation when cooperation works.
• Let’s engage multi-stakeholder engagement, and recognise the bottom-up-process wich is signifikant for the development of Internet. Cooperation with real actors in society (companies, governments)
• Let’s build cooperation on voluntarily ground.

Principal goal
We suggest that the goal for a European strategy for a secure and resilient Internet is that: Internet shall become a stable, secure and resilient infrastructure for electronic communication throughout Internet. The infrastructure should provide and maintain an acceptable level of service in an normal everyday use of the Internet. The platform shall ensure competition in every level of the infrastructure.

Sugestion to a structure to a security paper
Our Suggestion to the structure of a stability paper (enclosed) includes
1) Strategic positions to increase the security of the Internet infrastructure
2)) Action plan (measures) to implement the strategic positions adopted
3) Plan for a continously management of the strategy.


Possible measures
Finally, some examples of possible measures by Commission and/or MS:
• Organize a European annual meeting with mulit-stakeholder representation. HLIG, IIG and national experts participate in fora discussion, Organizations and companies.
• Establish a multi-stakeholder council to HLIG (something similar to IGF advisory board)
• Establish a European ICT outreach on IG ("Capacity building at its best").


Financing

There are funds within the union earmarked for the implementation of the 7:th framework programme, especially Competition and Innovation Programme (CIP). Spring 2008 is excellent time to initiate dialouge and influence criteras for calls to the fiscal year 2009.

söndag 25 januari 2009

Apple och iPhone-effekten

Det stora genomslaget för iPhone under 2008 skiftar hela marknaden för det som förr kallades mobiltelefoner. Alla stora aktörer tycks nu arbeta med liknande handheld device-lösningar. Nokia slutade tala om mobiltelefoner för flera år sedan, men har ändå inte lyckats producera en sådan kolossal framgång som iPhone ändå är (och detta trots de många tekniska barnsjukdomarna iPhonen brottades med). Vad gör egentligen Apple som inte Nokia– eller Ericsson- lyckas med?
Apple tycks göra alla fel i boken, men vi går på det i all fall. De låser in sina användare med proprietära (eller åtminstone bängliga) format. De säljer hutlöst dyr hårdvara. Ändå köper vi dem. iPhone-effekten är kanske isolerad till en begränsad skara early-adaptors i ett förmöget hörn av Europa och västra USA. Men det är i sådana fall en tillräckligt stor användargrupp för att ge genomslag på alla de globala marknaderna.

Internet inför 2009

Internet blir mobilt

Internets övergång till et mobilt Internet tog fart redan under sensommaren 2007. Under hösten 2007 närapå exploderade försäljningen av mobila abonnemang och s.k. donglar för 3G-surfning, åtminstone bland ”early adaptors”. Under hösten 2008 accelererade försäljningen av minidatorer, där vissa redan var redo att ta ombord 3G-kortet för datatrafik.

Mobiloperatörerna i Sverige talar nu om sina investeringar i LTE/4G-telefonin. De meddelar att de arbetar för fullt med nästa genereation dataöverföring, 4G. De antyder försiktigt att de kommer att börja erbjuda en sådan trafik under 2010.

I det mobila Internet ser vi också en motstående trend. För första gången har kundunderlaget blivit så stort att 3 aviserar begränsningar i de mobila abonnemangens trafik. Samtidigt antyder man att det endast är ett begränsat antal individer som står för ett överutnyttjande av näten.

Internet förmedlar mer media

På de trådade bredbanden börjar mediatjänster med strömmande innehåll (video, musik etc.) få ett ordentligt grepp om kunderna. Legala innehållstjänster som exempelvis Youtube och Spotify får ett starkare grepp om marknaden. Ericsson, Nokia, och flera traditionella teleoperatörer försöker etablera sina egna innehållstjänster. De sätter upp sina skyddade marknader (”walled gardens”) för att tjäna pengar på nätet. Mer media på det trådade Internet och troligtvis även på det trådlösa Internet kräver Investeringar vartefter kundunderlaget ökar.

Handhållna Internet-terminaler

Flera kinesiska aktörer tävlar om att få leverera hårdvara till Googles nya ”hand-held-device”. Det påminner också om vad relativt lätt det är att skaffa själva hårdvaran för telefoni. Ericsson förenar sig med den konkurrent de till synes inte kan slå ( enligt parollen ”if you can’t beat them, join them”). HTC får konstruera hela inkråmet till det nya flaggskeppet Experia. Samtidigt lämnar Ericsson och flera andra aktörer den öppna plattformen Symbian. De lejer ut tillverkningen av hårdvaran, och stoppar troligtvis in operativsystemet Android i den från andra inköpta telefonen. Vad blir det då egentligen kvar av Ericsson, förutom varumärket?

Rejset att slippa investera i Internetinfrastruktur

Mellan operatörerna blir det ett svarte-petter-spel i att slippa investera i ny infrastruktur. Så länge man inte kan säkra framtida intäkter från sådana skyddade innehållsmarknader, blir investering i trådad infrastruktur en riskaffär. Det öppna Internet ger mången produktutvecklare på de trditionella ISP:erna huvudvärk. Ska de ta betalt för trafikförmedling, för innehållstjänster eller båda två?