IT-politik och handlingsplan för e-förvaltning

Det händer mycket nu. Under det svenska ordförandeskapet i EU arrangeras under hösten två intressanta konferenser. Näringsdepartementet håller den 9-10 november en konferens i Visby om framtida IT-politik för Europa (http://www.se2009.eu/en/meetings_news/2009/11/9/visby_agenda_creating_impact_for_an_eunion_2015), och bara någon vecka senare håller Finansdepartementet ett ministermöte med tillhörande konferens om e-förvaltning 18-20 November i Malmö(http://www.egov2009.se/)

Till grund för den framtida IT-politiken ligger den rapport som presenterades häromveckan (http://www.se2009.eu/polopoly_fs/1.15576!menu/standard/file/A%20GREEN%20KNOWLEDGE%20SOCIETY_CREATIVE%20COMMONS_WEB.pdf ) Den ska enligt Åsa Torstensson ligga till grund för EU:s framtida IT-politik. (http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/13/idag-lagger-vi-grunden-eus-framtida-it-politik)
Till grund för e-förvaltningskonferensen ligger två dokument: Dels handlingsplanen för e förvaltning från januari 2008(http://www.regeringen.se/content/1/c6/09/65/12/4ffd1319.pdf ) och dels Kommitédirektivet till Delegationen för e förvaltning (http://www.regeringen.se/content/1/c6/12/40/02/ec50b88b.pdf). Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand är sedan i mars i år också är ordförande i regeringens e-delegation. I slutet av september 2009 redovisas förslag till en strategi för myndigheternas arbete med e-förvaltning. Det är inte alla myndigheter som ingår i arbetet. Av ett regeringsbeslut (http://www.regeringen.se/content/1/c6/07/49/95/6efbef27.pdf) framgår vilka myndigheter som direkt berörs genom uppdrag.

Tyvärr tycks regeringen fortfarande betrakta IT-politiken och handlingsplanen för e-förvaltning som isolerade händelser. Poängen är att det är två politikområden som är ömsesidgt beroende av varandra. IT-politiken kan i mångt och mycket realiseras genom statens efterfrågan. Förvaltningspolitikens utveckling med elektroniska hjälpmedel behöver förstå teknikens möjligheter för att utvecklas.

Informationssamhället inbegriper snart sagt alla sektorer i samhället. När vi talar om Informationssamhället handlar det inte bara om grundläggande förutsättningar som ett stabilt och säkert Internet, men lika mycket om de effekter teknikutvecklingen har på samhället. Med dagens konsultterminologi skulle man kunna säga att Internet bidrar till en disruptiv samhällsutveckling. Med det menas att informationssamhället innebär en strukturomvandling som har effekter långt bortanför tekniken. Informationssamhället bidrar till nya produktionsmetoder att producera varor och tillhandahålla tjänster. Informationssamhället bidrar till helt nya företag och helt nya produkter. Utvecklingen har mer än väl visat sin potential till effektivisering och höjd produktivitet.

Det är någonstans här som Informationssamhället möter arbetet med offentlig sektors utveckling. Den offentliga förvaltningen är sedan många år tillbaka redan utrustad med nödvändig utrustning för informationssamhället. Däremot, bidrar tekniken till att i grunden utmana hur förvaltningen organiseras. Ett par offentliga utredningar har nuddat vid den utmaningen, men har kanske inte riktigt ännu vågat se konsekvenserna av teknikutvecklingen.

Det offentligas förmåga att samordna sina insatser för informationssamhället är väsentligt för många politikområden. Det är emellertid problem med sådana horisontell frågor. Horisontella frågor har ofta många politiska mål att tillgodose samtidigt. De blir ett ansvar för alla och därmed av intresse för ingen.
För i andra vågskålen ligger den institutionella design som styr förvaltningen kanske mer än något annat. Myndighetens s.k. kärnverksamhet ska gå första, och man vill inte gärna arbeta med något så marginaliserat som IT. Vilken generaldirektör vill rationalisera bort delar av sin egen verksamhet, såga av den gren hon själv sitter på? Att kalla sådana fenomen för GD-backlash är kanske orättvist mot våra myndighetschefer, men illustrerar alltför väl den inbygda trögheten i en omorganisation av det offentliga.

Hur man än vrider och vänder på sig i handlingsplanen finns det några riktigt hårda krav för det offentligas omstrukturering och effektivisering med hjälp av elektronisk kommunikation faktiskt ska kunna genomföras.

Ta utgångspunkt i användarnas situation för offentliga e-tjänster
För att de offentliga elektroniska tjänsterna ska få ett reellt genomslag, behöver de utformas med utgångspunkt i den IT-miljö medborgarna kan antas komma att använda. Detta kan tyckas vara en självklarhet, men det offentliga har tidigare misslyckats med detta. Våren 2006 hällde regeringen mer än 30 mkr på en lösning om e legitimation via bankernas BankID som fjättrade användarna vid en och samma bordsdator för att tjänsten ska fungera. När det centrala dekretet om krav på myndigheterna att använda e-faktura genomfördes tryckte man i praktiken ut kostnaden för e-fakturering på små och medelstora företag.

Att ta utgångspunkt i användaren betyder att det är den enskildes vilja och kunskap att använda tekniken som kommer att avgöra e-tjänstens framgång. Utan ett stabilt och säkert Internet vill hon inte använda tjänsten, utan kunskap kan hon inte. Det offentliga kan därför inte nöja sig med att publicera en rad webb-tjänster och sedan klappa sig på magen och peka finger på medborgare som inte använder dem. Det är att göra för lite.

Mats Sjöstrand på Skatteverket är regeringens general för genomförandet av regeringens handlingsplan. Han lär ha sagt att "...– Om jag byter hatt och svarar som generaldirektör för Skatteverket så kan jag bara konstatera att vi inte har någon strävan att göra saker åt andra myndigheter…” Till och med regeringens general för genomförande signalerar att han i realiteten inte har några planer på att lyfta blicken och att koordinera det offentligas tjänster mer än de egna interna webb-tjänsterna.

Den defensiva hållning som Sjöstrand representerar räcker inte!. I det reella genomförandestadiet av e-handlingsplanen måste ambitionen höjas över en så defensiva hållning. Det är också i själva genomförandet som e förvaltningsutvecklingen har gemensam sak med stora delar av IT-politikens målsättningar, dvs. den elektroniska IT-infrastrukturen ska (oavsett om den är offentlig eller privat) fungera, vara stabil och säker för användaren. Det är lika självklart som att den gamla tidens pappersbrev ska likabehandlas oavsett om de skickas till en myndighet, ett företag eller en privatperson.

•Stabil och säker elektronisk infrastruktur är en förutsättning för att de elektronisk tjänsterna staten tillhandahåller alls ska fungera. Internet-infrastrukturen behöver fungera, för alla. Det betyder konkret att myndigheterna behöver testa stabiliteten och säkerheten i sin egen elektroniska IT-infrastruktur. Användaren behöver både kunna vilja och förstå att använda tekniken. Den behöver helt enkelt vara enklare än alternativen.
•Likaså behöver det offentliga bidra till att användarna har tillräckliga kunskaper att använda tekniken. Det gäller både i breddsatsningar och vad gäller spetskunskapen.
•En kanske inte lika villkorslös förutsättning, men väl ett viktigt villkor för en framgångsrik e handlingsplan, handlar om användarnas integritet. Det offentliga behöver kunna tillhandahålla säker elektronisk kommunikation som garanter både myndighetens och användarnas integritet.
Det är oundvikligen så att e-handlingsplanen i sig är ett av statens viktigaste instrument också för att nå framgångar på andra politikområden. Staten kan genom e-handlingsplanen styra en marknadsmässig utveckling av en stabil och säker elektroniska infrastruktur, av utbildning av användare, att säkra användarnas integritet, och att i praktiken driva innovations- och näringspolitik. E-handlingsplanen är i sig en sant politik- och sektorövergripande möjlighet att effektivisera och förbättra. Men för att den ska lyckas behöver blicken lyftas ovanför den egna myndighetens väggar.