Internet och politikens drivkrafter - 2

Offentlig förvaltning och Internet

Via ett av de mer etablerade sociala medierna (Facebook) fick jag ett tips om ett nätbaserat bildspel som användes den tredje juli i en konferens om regeringens arbete för ”Offentlig förvaltning 2.0”. Jag har inte varit med i den svängen på ett par år, så läsningen var faktiskt riktigt intressant.

Först och främst: den offentliga förvaltningen är sedan många år tillbaka redan utrustad med nödvändig utrustning för informationssamhället. Låt oss därför en gång för alla begrava bokstaven ”e”, och fokusera på den offentliga förvaltningen. Det är få saker som leder tankarna så fel som detta e. E:et står för en förändring som redan är genomförd. Detta *är* en viktig distinktion att göra. Låt oss i stället fokusera på vilka effekter den redan befintliga tekniken kan ha för hur offentlig sektor oragniserar sitt arbete., för det är ju här skon egentligen klämmer.

Men först målen:
Slående är att regeringens arbete med att utveckla förvaltningen har utrustats med en helt ny målflora, och det under samma mandatperiod! Förr talade handlingsplanen om att (s.a.s. koncerninternt för staten) effektivisera verksamheten. Med den då nya tekniken skulle det offentligas produktivitet höjas, så att varje medarbetare igenomsnitt blir lite mer effektiv.

Ett annat mål med den ’gamla’ handlingsplanen var att den skulle bidra till att öka servicen till medborgarna, dvs. att medborgarna skulle få det lättare att navigera genom det offentliga beslutsfattandet. Så skulle t.ex. ett helt elektroniskt hanterat ärende kunna frikopplas helt från den organisation/myndighet som handlade ärendet, till fördel för medborgaren.

Idag ser målen helt annorlunda ut, trots att man i botten använder samma handlingsplan, under samma regering. Idag talar man om ”…ett tydligt offentligt etos”, där målet är att ”stärka ämbetsmännen…” (Sic!). Man talar om satsningar om jämställdhet och mångfald, om att hjälpa medborgarna göra fria val.

Processen som sköts i sank
Jag kan inte låta bli att se processen framför mig. - Vi måste göra något åt e-förvaltningen, tänkte någon. –Ja, vi gör en omstart! Och hänger på dagens trender om sociala medier! tänkte någon annan. - Bra, tryck ut planen på gemensam beredning. Sagt och gjort, planen gemensambereddes troligtvis ännu en gång i regeringskansliet, och säkert som amen i kyrkan bombarderades den av respektive departements särintressen.

Det måste ha varit vid detta tillfälle som planen begåvades med så många mål att den helt tappade styrfarten. Jomenvisst är alla i planen ingående mål viktiga, men i sin mångfald bidrar de också till att skjuta handlingskraften i sank. Och så fick vi ännu en gång en utveckling av förvaltningen som ska tillgodose alla politiska mål samtidigt.

Delegerad förvaltningsutveckling
Att utveckla det offentligas förvaltning har delegerats till de myndigheter som faktiskt bedriver utveckling på området. Det är klokt. Låt oss hoppas på Mats Sjöstrand och hans kollegor. Om nu Mats Odell också kan lösa upp knuten med SKL kan detta bli riktigt bra.

Men, det jag inte förstår är att förvaltningsutvecklingens prio ett går genom sociala medier. Visst är det behjärtansvärt att medborgarna får ytterligare en kanal till kommunkontoret, men i slutändan handlar det om vem som sitter i andra änden, hur det offentliga organiserar sig. Jag förstår också att tjänstemän på kommunen, i landstinget och staten internt också skulle kunna twittra om Petterssons bygglov. Bra! Låt dem göra det. Men det år något de ju i praktiken kan göra redan idag.

Disruptive administration och GD backlash är de viktiga frågorna
Vad förvaltningsutvecklingen däremot aldrig vågar tala tydligt om är hur Informationssamhället påverkar och borde påverka det offentligas sätt att organisera sitt arbete. Informationssamhället bidrar till möjligheten att helt och hållet omstrukturera det offentliga. Enligt dagens spårkbruk skulle vi kunna tala om Information society disruptive effect on public sector organization. Det skulle handla om hur statliga myndigheter i grunden kan omorganiseras då de effektiviseras.

Men vill Mats Sjöstrand med kollegor verkligen uppnå, och ta effekten av en sådan omstrukturering? För en myndighetschef riskerar det att bli att såga av den gren man sitter på. Man riskerar att s.a.s. effektivisera bort stora delar av den egna verksamheten. Det finns därför i mina ögon en tydlig risk för en GD-backlash. För de finns väl få saker som är så lätta att skjuta i sank som en process som alla äger tillsammans?

Nyckeln till offentlig förvaltning 2.0 ligger nog inte i de sociala medierna. Det handlar om att ha en tydlig vision om vad det offentliga ska ägna sig åt, och på vilket sätt detta ska ske.