En av de svenska paradgrenarna i svensk förvaltning är det som kallas branschvis självreglering. Den självregleringen tillkommer allt som oftast efter ungefär samma mönster, oavsett om det handlar om förpackningsindustrins sophantering, verkstäder eller leverans av bredband.
När myndigheten eller regeringen finner ett systematiskt problem i branschen brukar man tillkalla branschföreträdare, ofta ett fåtal aktörer på marknaden och/eller en branschorganisation. Problemet presenteras för de centrala aktörerna i branschen, och så efterfrågas försynt hur man tillsammans kan lösa problemet, dvs. det problem som myndigheten har.
I den dialogen finns alltid ett outtalat hot. Om Myndighetens problem inte kan lösas kan regeringen alltid lagstifta mot problemet. Under den möjligheten brukar de flesta branscher hosta fram ett gemensamt åtagande att följa myndighetens förslag, och lösa myndighetens problem.
En branschvis självreglering innebär i grova drag att aktörerna i branschen frivilligt ålägger sig själva vissa frivilliga spelregler för den gemensamma konkurrensen, så att regeringen inte ska behöva göra det.
Att branscherna reglerar sig själva ger i många fall vinnare i alla läger. Vinsten ligger i att man slipper lagstiftning på området.
Aktörernai branschen fruktar ny lagstiftning på just deras området eftersom de inte vet ifall de kommer att gynnas eller missgynnas av lagen. När väl lagen är på plats, tar den dessutom mycket lång tid att ändra igen. Hellre underkastar man sig då en s.k. självreglering.
Regeringen och dess myndigheter vet, att när väl en lag är framarbetad och baxad genom Riksdagen tar det mycket lång tid innan den kan ändras igen. Därför försöker man oftast först med sådana här mjuka styrmedel (s.k. Soft Law).
Kunderna slutligen, får i branschens självreglering en effekt inom rimlig tid, dvs. långt mycket snabbare än lagstiftningens fem till tioårsperspektiv.
Självreglering är en metod som rimligtvis även är användbar på marknaden för att tillhandahållande internetåtkomst (bland s.k. Internet Service Providers eller ISP:er). Det är särskilt intressant i fråga om användarnas integritet, samt om åtkomst och eventuell avstängning av Internetaccess, eftersom det är frågor som tangerar Informations- och yttrandefrihet. Regeringen samt Post- och telestyrelsen (PTS) borde ha ett stort intresse av att en sådan självreglering uppstår bland ISP:erna. Likaså borde ISP:erna kunna vinna något på att unvika alltför förödande effekter av den s.k. eKomlagens revision.
Det finns ett initiativ till sådan branschreglering (http://integrity.st/). Varför pågår inte samtalen sedan flera år tillbaka?
onsdag 10 juni 2009
måndag 8 juni 2009
Internet och den dynamiska politiken
Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) startade som enfrågeparti. Miljöpartiet startade som enfrågeparti. Junilistan, Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ likaså. Gemensamt för dem alla är att de representerade en ny politisk vilja.
Den statsvetenskapliga litterturen har i åtminstone tio år konstaterat att den politiska arenan i Sverige rör sig bort från kollektivistiska politiska partier och i riktning mot mer ’enfrågeorienterade’ organisationer. Politiken blir mer indivudualiserad, både genom valreformer där man kan kryssa ’sin’ kandidat, och genom politiskt engagemang och beteende på valdagen i enskilda frågor. Vi har också sedan 1970-talet sett att väljarna blir mer ’otrogna’ sina partier, och hoppar i större utsträckning än tidigare mellan gammelpolitikens vänster-höger-skala.
För att de etablerade partierna ska kunna bibehålla sina väljare i ett alltmer rörligt politisk klimat, behöver de vara lyhörda för nya politiska initiativ. Efter Miljöpartiets inträde i Riksdagen 1988 behövde alla partier förhålla sig till, och ha en strategi för det som summariskt kallades ”Miljöfrågan”. Sedan dess har alla partiers program minst en ’miljörubrik’. På 90-talet räckte det med att de s.k. Rödstrumporna antydde att de skulle starta parti för att motsvarande ’jämställdhetsrubrik’ skulle komma upp på alla partiers agenda.
De etablerade partierna kan alltså betraktas som trögrörliga behållare för värderingar. Men poängen är att de faktiskt ändrar sig. Vartefter väljarunderlaget ändrar värdering, glider partierna i innehåll och värden. Maud Olofsson högerifierade Centerpartiet efter Dahléus och Johansson, och Reinfeldts omstöpning av Moderaterna till ’Nya moderater’ är ett par exempel.
Jag tror därför att vi för svenskt vidkommande kan vara ganska optimistiska. Att Piratpartiet övertog ett av Junilistans mandat till Europaparlamentet kan användas som bevis för att den politiska och värdemässiga dynamiken fungerar. Ett enstaka mandat kan tyckas futtigt, men med tanke på att Sverige bara har 18 mandat totalt är det en relativt tydlig signal. Signalen är att väljarna har nergraderat sin EU-skepsis, och uppgraderat sitt intresse för Integritetsrelaterade frågor på nätet.
Därför behöver nu de etablerade partierna förhålla sig till integritetsrelaterade frågor på nätet – i större utsträckning än tidigare. Efter den här signalen behöver de ta sådana frågor mer på allvar än vad som var fallet i exempelvis FRA-förslaget för bara ett år sedan.
Min poäng är inte att alla partier kommer att behöva stödja Piratpartiet. Däremot behöver de utveckla en artikulerad politisk linje i det som blivit en fråga på den politiska agendan. Och det behöver de göra snart. Det är bara 15 månader till nästa Riksdagsval.
Den statsvetenskapliga litterturen har i åtminstone tio år konstaterat att den politiska arenan i Sverige rör sig bort från kollektivistiska politiska partier och i riktning mot mer ’enfrågeorienterade’ organisationer. Politiken blir mer indivudualiserad, både genom valreformer där man kan kryssa ’sin’ kandidat, och genom politiskt engagemang och beteende på valdagen i enskilda frågor. Vi har också sedan 1970-talet sett att väljarna blir mer ’otrogna’ sina partier, och hoppar i större utsträckning än tidigare mellan gammelpolitikens vänster-höger-skala.
För att de etablerade partierna ska kunna bibehålla sina väljare i ett alltmer rörligt politisk klimat, behöver de vara lyhörda för nya politiska initiativ. Efter Miljöpartiets inträde i Riksdagen 1988 behövde alla partier förhålla sig till, och ha en strategi för det som summariskt kallades ”Miljöfrågan”. Sedan dess har alla partiers program minst en ’miljörubrik’. På 90-talet räckte det med att de s.k. Rödstrumporna antydde att de skulle starta parti för att motsvarande ’jämställdhetsrubrik’ skulle komma upp på alla partiers agenda.
De etablerade partierna kan alltså betraktas som trögrörliga behållare för värderingar. Men poängen är att de faktiskt ändrar sig. Vartefter väljarunderlaget ändrar värdering, glider partierna i innehåll och värden. Maud Olofsson högerifierade Centerpartiet efter Dahléus och Johansson, och Reinfeldts omstöpning av Moderaterna till ’Nya moderater’ är ett par exempel.
Jag tror därför att vi för svenskt vidkommande kan vara ganska optimistiska. Att Piratpartiet övertog ett av Junilistans mandat till Europaparlamentet kan användas som bevis för att den politiska och värdemässiga dynamiken fungerar. Ett enstaka mandat kan tyckas futtigt, men med tanke på att Sverige bara har 18 mandat totalt är det en relativt tydlig signal. Signalen är att väljarna har nergraderat sin EU-skepsis, och uppgraderat sitt intresse för Integritetsrelaterade frågor på nätet.
Därför behöver nu de etablerade partierna förhålla sig till integritetsrelaterade frågor på nätet – i större utsträckning än tidigare. Efter den här signalen behöver de ta sådana frågor mer på allvar än vad som var fallet i exempelvis FRA-förslaget för bara ett år sedan.
Min poäng är inte att alla partier kommer att behöva stödja Piratpartiet. Däremot behöver de utveckla en artikulerad politisk linje i det som blivit en fråga på den politiska agendan. Och det behöver de göra snart. Det är bara 15 månader till nästa Riksdagsval.
onsdag 3 juni 2009
En europeisk femte frihet
Nicklas Lundblad och kollegan Simon Hampton (båda lobbyister på Google) har gjort ett strategiskt och retoriskt mycket elegant inspel till framtida Europapolitik.
Det är elegant inte bara för att det för in det som förr hette IT-politik på agendan, utan framför allt därför att det sätter tekniken i ett sammanhang. De använder företagets tyngd till att skjuta in sin politik långt upp i den politiska målhierarkin, och därmed adresserar europapolitiker på en arena där de känner sig hemma, och i en terminologi de förstår. De börjar sitt lobbyarbete med att i lagom tid före nästa europasamtal, sätta skutan i en strategiskt sett rätt riktning.
Den fria rörligheten för kunskap är det idémässiga ramverk som för resonemangen vidare mot en Lissabonagendans efterföljare. Ramverket knyter samman euroapolitikens saftigaste ben, dvs. tillväxt och sysselsättning, och knyter in innovation, FoU och Internets betydelse i det sammanhanget.
Precis som de skriver kan en europeisk femte frihet utgöra en idémässig plattform att bygga vidare på. När väl den plattformen nu är sjösatt, kan den härbärgera mer dagsaktuella politiska frågor, och ge Internet ett sammanhang och en politisk hemvist ovanför den elektroniska infrastrukturen.
Det krävs en god förståelse för politikens förutsättningar för att se och formulera en sådan plattform. Grattis!
Det är elegant inte bara för att det för in det som förr hette IT-politik på agendan, utan framför allt därför att det sätter tekniken i ett sammanhang. De använder företagets tyngd till att skjuta in sin politik långt upp i den politiska målhierarkin, och därmed adresserar europapolitiker på en arena där de känner sig hemma, och i en terminologi de förstår. De börjar sitt lobbyarbete med att i lagom tid före nästa europasamtal, sätta skutan i en strategiskt sett rätt riktning.
Den fria rörligheten för kunskap är det idémässiga ramverk som för resonemangen vidare mot en Lissabonagendans efterföljare. Ramverket knyter samman euroapolitikens saftigaste ben, dvs. tillväxt och sysselsättning, och knyter in innovation, FoU och Internets betydelse i det sammanhanget.
Precis som de skriver kan en europeisk femte frihet utgöra en idémässig plattform att bygga vidare på. När väl den plattformen nu är sjösatt, kan den härbärgera mer dagsaktuella politiska frågor, och ge Internet ett sammanhang och en politisk hemvist ovanför den elektroniska infrastrukturen.
Det krävs en god förståelse för politikens förutsättningar för att se och formulera en sådan plattform. Grattis!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)