In just a few days, more than 1100 people will arrive in Stockholm to the 75th meeting of Internet engineering task force (IETF). At .SE, we’re proud and happy to host this event in Stockholm, Sweden.
What is the IETF?
Not many people know about the IETF, but if you consider the outcome of the organization, you’ll soon realize what this is all about. In everyday life, the IETF is maybe most known for establishing the abbrevations in your web-browser like the “www” or the http://. These are standardized protocols for achieving one interoperable Internet (instead of several thousands local and non-interoperable computer networks).
Like all forms of technical standardization, unifying the Internet is hardly a glamourous achievement. But just consider the alternative – to not standardize the Internet. Anyone owning a mobile phone charger, or just travelling internationally with things needing electrical sockets, knows how irritating it can be when technical standardization doesen’t occur. Users of the Internet have grown accustom to one global net, and all the benefits it will bring.
When this lack of standardization occur, it is of course part of several business models, for selling additional products like chargers, or just getting the consumer to stay with the brand. To the consumer however, it is of course just an annoyance.
Because of all these potential business interests, IETF has developed a culture of significant suspiciousness and even aversion towards too explicit sponsorships. The fear is of course the ‘capture’ of the organization from any big business interest. Instead, some real enthusiasts still wants to keep business at armlenghts distance, balancing business interests against the once purely technical and discussions in the techie community of IETF.
Who will come there?
The IETF is actually first and foremost a global virtual organization. There is a constant e-mail sendlist discussion going on in over 100 working groups. Three times a year this organization is manifested in physical meetings all over the world. However, discussion in meetings relate to prior discussions on these e-mail sendlists, so if you haven’t prepared by following these sendlists, you surely will have a hard time understanding discussion in the meetings.
A typical participant to the IETF is male, engineer, and an astonishing high percent have grey beard. Meetings are mainly populated with techies, and business suite is only worn by one (1) person. The dress code at meetings is … casual. Participants come from over 50 countries, typically mainly US citizens.
Based on registration to the IETF 75, there are some preliminary figuers about the origin of participants at this specific meeting. There is not surprisingly a high degree of European participants, and relatively few US citizens compared to a typical IETF meeting.
Participants to the IETF 75 Country
33% US
13% China
8% Japan
7% Sweden
6% Germany
4% Finland
4% France
3% UK
3% NL
2% Canada
torsdag 16 juli 2009
onsdag 15 juli 2009
Vad är egentligen affärsmodellen för svenska tidningar?
En av de mer glamourösa yrkena var en gång i tiden att vara utrikesreporter. Det var en person som ansågs hålla tillräckligt hög kvalitet i sitt arbete för att tidningen skulle bekosta hennes vistelse och arbete utomlands.
Även om man arbetade på hemmaplan var journalistens roll hett eftertraktad. Långt in på 1990-talet var journalist ett mycket prestigefyllt yrke för många. Oavsett syssla, så ägnade de sig åt att samla in information som läsekretsen kunde antas betala för.
I den gamla tiden beskrevs tidningsredaktionerna ofta som den smalaste midjan på ett timglas, den punkt där redaktionen ’trattar ner’ en lämplig komposition av verkligheten som den utspelat sig sedan igår, och sedan sprider denna världsbild till en allmänintresserad allmänhet. Läsarna betalade för detta urval av verklighet, och formade sin världsbild från ett fåtal journalister.
Tidningar förädlade sin produkt genom att redaktionellt begränsa informationen till en mängd (volym) som en genomsnittlig läsare antogs efterfråga. Redan innan Internet fanns ett stort behov av at begränsa informationen så att den blev hanterbar och möjlig att ta in. Inte minst viktig var tidningarnas analys av skeenden i omvärlden. Att tolka och förklara utvecklingen för läsaren var ett minst lika viktigt bidrag till tidningens förädling av produkten. Givetvis hade redaktören därmed också en mycket starkt normativ roll i det att hon avgjorde vad folk fick – eller inte fick sig till livs.
I denna redaktionella roll komponerade tidningen ett förhoppningsvis balanserat innehåll. I de stora tidningarna får läsaren fortfarande idag en allsidig komposition, om allt från eviga strider öster om Medelhavet till vad som spelats på de lokala teaterscenerna.
Så långt kan gammelmedias affärsmodell brytas ner till ca. fem moment:
Att samla in informationen, att göra ett redaktionellt urval av information och komponera tidningens sammansättning, att analysera den förmedlade informationen, att trycka och distribuera informationen informationen till läsaren.
Med Internet vänds allt detta på ända. Av undersökningar framgår att särskilt ungdomar inte vill ta emot en papperstidning ens om de får den gratis. Samtidigt försöker journalist-skrået att skydda sina egna intressen och upprätthålla Status quo ( http://www.epceurope.org/issues/Hamburg_Declaration_on_Intellectual_Property_Rights.pdf) – något som givetvis inte kommer att lyckas i längden.
Internet är en konkurrent till den egna tidningen. Tidningens ledning vågar emellertid inte avstå från att publicera tidningens innehåll på nätet. Därmed uppstår en ny kostnad för tidningen, då man utöver den gamla tryckeritekniken även ska tillhandahålla innehållet genom att driva en webb-plats etc. I övrigt betalar webbtidningsläsaren själv distributionen av informationen. Tidningen står kvar med sina mer konservativa kunder som fortfarande vill läsa en tryckt tidning, dvs. de behöver behålla tryckostnaden trots att ännu färre vill betala för den. Kunden väntar sig att innehållt på Internet ska vara gratis, och är därför inte beredda att betala för en elektronisk prenumeration.
Tidningen brukade få intäkter på annonser, något som väl delvis fortfarande är aktuellt. De flesta har nog emellertid hört att lejonparten av annonseringsbudgetarna är på väg till nätet, så vi kan säkert anta att även den intäkten är i avtagande.
Likaså har läsarnas roll ställts på ända. Från att ha varit passiva mediakonsumenter är de beredda att själva bidra till innehållet. Det dubbelriktade Internet gör att människor frivilligt och kostnadsfritt bidrar till informationsspridning. Läsarna kan i stor utsträckning själva samla in information, de bidar gärna till at sprida den, och tusen och åter tusen bloggar påminner om deras vilja till att bidra till analysen.
Så långt förstår jag om tidningsägarna får gråa hår. Hela affärsmodellen ser ut som ett konkursbo, och behöver tänkas om snart. Av de fem momenten ovan som tidningen skulle kunna ta betalt för, har tre till fyra redan försvunnit. Kostnaderna har i flera fall ökat, och tidningarna får konkurrens från de egna läsarna. Så vad skulle du göra som chef för en tidning?
Ifall jag fick driva en stor morgontidning, skulle anpassning till det nya mediet stå högt upp på min lista. Men det är lättare sagt än gjort, eftersom det kräver högst radikala grepp.
Vissa morgontidningar har också börjat anpassa sig till mediet. Att länka andra bloggares analyser till den egna artikeln är ett sätt listigt sätt att ge läsaren mervärde. Tidningen blir därmed en plattform som förmedlar andras kvalitet, snarare än innehåll. Det räcker s.a.s med att artikeln är en aptitretare som är tillräckligt kontroversiell för att provocera fram blogg-kommentarer. Den egna artikeln kan vara ganska platt och intetsägande, så länge den har en provocerande rubrik.
Att länka till bloggare som kommenterar den egna artikeln är i mina ögon en defensiv modell, i det att det etablerar tidningen som en plattform för förmedling av andras analys, i stället för att själv bidra med analysen. Man har då för egen hand avlövat sig själv från ytterligare en av de gamla tidningarnas kvaliteter. Att förmedla (andras) kvalitet i stället för att tillhandahålla kvalitet är nog inte en hållbar strategi.
Så vad ska en tidningsägare då göra? I mina ögon finns bara en väg framåt, och den går via två hållplatser.
Den ena hållplatsen är en radikal anpassning till det nya mediet. Den inbegriper nog också att vänja läsarna vid att betala för innehåll på nätet. Som privatpersoner väntar vi oss fortfarande att innehåll på nätet ska vara gratis, men i vår yrkesroll finns troligtvis en större betalningsvilja.
Denna andra hållplatsen handlar om innehållets kvalitet. Att sälja Morden i Midsomer tillsammans med tidningen är nog inte en väg framåt. Tvärtom behöver vägen till affärsmässig hållbarhet gå just via kvalitet. För när allt är sagt och gjort finns det alltid ett värde i kvalitet, och det kommer folk nog att vilja betala för även i framtiden.
Även om man arbetade på hemmaplan var journalistens roll hett eftertraktad. Långt in på 1990-talet var journalist ett mycket prestigefyllt yrke för många. Oavsett syssla, så ägnade de sig åt att samla in information som läsekretsen kunde antas betala för.
I den gamla tiden beskrevs tidningsredaktionerna ofta som den smalaste midjan på ett timglas, den punkt där redaktionen ’trattar ner’ en lämplig komposition av verkligheten som den utspelat sig sedan igår, och sedan sprider denna världsbild till en allmänintresserad allmänhet. Läsarna betalade för detta urval av verklighet, och formade sin världsbild från ett fåtal journalister.
Tidningar förädlade sin produkt genom att redaktionellt begränsa informationen till en mängd (volym) som en genomsnittlig läsare antogs efterfråga. Redan innan Internet fanns ett stort behov av at begränsa informationen så att den blev hanterbar och möjlig att ta in. Inte minst viktig var tidningarnas analys av skeenden i omvärlden. Att tolka och förklara utvecklingen för läsaren var ett minst lika viktigt bidrag till tidningens förädling av produkten. Givetvis hade redaktören därmed också en mycket starkt normativ roll i det att hon avgjorde vad folk fick – eller inte fick sig till livs.
I denna redaktionella roll komponerade tidningen ett förhoppningsvis balanserat innehåll. I de stora tidningarna får läsaren fortfarande idag en allsidig komposition, om allt från eviga strider öster om Medelhavet till vad som spelats på de lokala teaterscenerna.
Så långt kan gammelmedias affärsmodell brytas ner till ca. fem moment:
Att samla in informationen, att göra ett redaktionellt urval av information och komponera tidningens sammansättning, att analysera den förmedlade informationen, att trycka och distribuera informationen informationen till läsaren.
Med Internet vänds allt detta på ända. Av undersökningar framgår att särskilt ungdomar inte vill ta emot en papperstidning ens om de får den gratis. Samtidigt försöker journalist-skrået att skydda sina egna intressen och upprätthålla Status quo ( http://www.epceurope.org/issues/Hamburg_Declaration_on_Intellectual_Property_Rights.pdf) – något som givetvis inte kommer att lyckas i längden.
Internet är en konkurrent till den egna tidningen. Tidningens ledning vågar emellertid inte avstå från att publicera tidningens innehåll på nätet. Därmed uppstår en ny kostnad för tidningen, då man utöver den gamla tryckeritekniken även ska tillhandahålla innehållet genom att driva en webb-plats etc. I övrigt betalar webbtidningsläsaren själv distributionen av informationen. Tidningen står kvar med sina mer konservativa kunder som fortfarande vill läsa en tryckt tidning, dvs. de behöver behålla tryckostnaden trots att ännu färre vill betala för den. Kunden väntar sig att innehållt på Internet ska vara gratis, och är därför inte beredda att betala för en elektronisk prenumeration.
Tidningen brukade få intäkter på annonser, något som väl delvis fortfarande är aktuellt. De flesta har nog emellertid hört att lejonparten av annonseringsbudgetarna är på väg till nätet, så vi kan säkert anta att även den intäkten är i avtagande.
Likaså har läsarnas roll ställts på ända. Från att ha varit passiva mediakonsumenter är de beredda att själva bidra till innehållet. Det dubbelriktade Internet gör att människor frivilligt och kostnadsfritt bidrar till informationsspridning. Läsarna kan i stor utsträckning själva samla in information, de bidar gärna till at sprida den, och tusen och åter tusen bloggar påminner om deras vilja till att bidra till analysen.
Så långt förstår jag om tidningsägarna får gråa hår. Hela affärsmodellen ser ut som ett konkursbo, och behöver tänkas om snart. Av de fem momenten ovan som tidningen skulle kunna ta betalt för, har tre till fyra redan försvunnit. Kostnaderna har i flera fall ökat, och tidningarna får konkurrens från de egna läsarna. Så vad skulle du göra som chef för en tidning?
Ifall jag fick driva en stor morgontidning, skulle anpassning till det nya mediet stå högt upp på min lista. Men det är lättare sagt än gjort, eftersom det kräver högst radikala grepp.
Vissa morgontidningar har också börjat anpassa sig till mediet. Att länka andra bloggares analyser till den egna artikeln är ett sätt listigt sätt att ge läsaren mervärde. Tidningen blir därmed en plattform som förmedlar andras kvalitet, snarare än innehåll. Det räcker s.a.s med att artikeln är en aptitretare som är tillräckligt kontroversiell för att provocera fram blogg-kommentarer. Den egna artikeln kan vara ganska platt och intetsägande, så länge den har en provocerande rubrik.
Att länka till bloggare som kommenterar den egna artikeln är i mina ögon en defensiv modell, i det att det etablerar tidningen som en plattform för förmedling av andras analys, i stället för att själv bidra med analysen. Man har då för egen hand avlövat sig själv från ytterligare en av de gamla tidningarnas kvaliteter. Att förmedla (andras) kvalitet i stället för att tillhandahålla kvalitet är nog inte en hållbar strategi.
Så vad ska en tidningsägare då göra? I mina ögon finns bara en väg framåt, och den går via två hållplatser.
Den ena hållplatsen är en radikal anpassning till det nya mediet. Den inbegriper nog också att vänja läsarna vid att betala för innehåll på nätet. Som privatpersoner väntar vi oss fortfarande att innehåll på nätet ska vara gratis, men i vår yrkesroll finns troligtvis en större betalningsvilja.
Denna andra hållplatsen handlar om innehållets kvalitet. Att sälja Morden i Midsomer tillsammans med tidningen är nog inte en väg framåt. Tvärtom behöver vägen till affärsmässig hållbarhet gå just via kvalitet. För när allt är sagt och gjort finns det alltid ett värde i kvalitet, och det kommer folk nog att vilja betala för även i framtiden.
torsdag 9 juli 2009
Internet och politikens drivkrafter - 2
Offentlig förvaltning och Internet
Via ett av de mer etablerade sociala medierna (Facebook) fick jag ett tips om ett nätbaserat bildspel som användes den tredje juli i en konferens om regeringens arbete för ”Offentlig förvaltning 2.0”. Jag har inte varit med i den svängen på ett par år, så läsningen var faktiskt riktigt intressant.
Först och främst: den offentliga förvaltningen är sedan många år tillbaka redan utrustad med nödvändig utrustning för informationssamhället. Låt oss därför en gång för alla begrava bokstaven ”e”, och fokusera på den offentliga förvaltningen. Det är få saker som leder tankarna så fel som detta e. E:et står för en förändring som redan är genomförd. Detta *är* en viktig distinktion att göra. Låt oss i stället fokusera på vilka effekter den redan befintliga tekniken kan ha för hur offentlig sektor oragniserar sitt arbete., för det är ju här skon egentligen klämmer.
Men först målen:
Slående är att regeringens arbete med att utveckla förvaltningen har utrustats med en helt ny målflora, och det under samma mandatperiod! Förr talade handlingsplanen om att (s.a.s. koncerninternt för staten) effektivisera verksamheten. Med den då nya tekniken skulle det offentligas produktivitet höjas, så att varje medarbetare igenomsnitt blir lite mer effektiv.
Ett annat mål med den ’gamla’ handlingsplanen var att den skulle bidra till att öka servicen till medborgarna, dvs. att medborgarna skulle få det lättare att navigera genom det offentliga beslutsfattandet. Så skulle t.ex. ett helt elektroniskt hanterat ärende kunna frikopplas helt från den organisation/myndighet som handlade ärendet, till fördel för medborgaren.
Idag ser målen helt annorlunda ut, trots att man i botten använder samma handlingsplan, under samma regering. Idag talar man om ”…ett tydligt offentligt etos”, där målet är att ”stärka ämbetsmännen…” (Sic!). Man talar om satsningar om jämställdhet och mångfald, om att hjälpa medborgarna göra fria val.
Processen som sköts i sank
Jag kan inte låta bli att se processen framför mig. - Vi måste göra något åt e-förvaltningen, tänkte någon. –Ja, vi gör en omstart! Och hänger på dagens trender om sociala medier! tänkte någon annan. - Bra, tryck ut planen på gemensam beredning. Sagt och gjort, planen gemensambereddes troligtvis ännu en gång i regeringskansliet, och säkert som amen i kyrkan bombarderades den av respektive departements särintressen.
Det måste ha varit vid detta tillfälle som planen begåvades med så många mål att den helt tappade styrfarten. Jomenvisst är alla i planen ingående mål viktiga, men i sin mångfald bidrar de också till att skjuta handlingskraften i sank. Och så fick vi ännu en gång en utveckling av förvaltningen som ska tillgodose alla politiska mål samtidigt.
Delegerad förvaltningsutveckling
Att utveckla det offentligas förvaltning har delegerats till de myndigheter som faktiskt bedriver utveckling på området. Det är klokt. Låt oss hoppas på Mats Sjöstrand och hans kollegor. Om nu Mats Odell också kan lösa upp knuten med SKL kan detta bli riktigt bra.
Men, det jag inte förstår är att förvaltningsutvecklingens prio ett går genom sociala medier. Visst är det behjärtansvärt att medborgarna får ytterligare en kanal till kommunkontoret, men i slutändan handlar det om vem som sitter i andra änden, hur det offentliga organiserar sig. Jag förstår också att tjänstemän på kommunen, i landstinget och staten internt också skulle kunna twittra om Petterssons bygglov. Bra! Låt dem göra det. Men det år något de ju i praktiken kan göra redan idag.
Disruptive administration och GD backlash är de viktiga frågorna
Vad förvaltningsutvecklingen däremot aldrig vågar tala tydligt om är hur Informationssamhället påverkar och borde påverka det offentligas sätt att organisera sitt arbete. Informationssamhället bidrar till möjligheten att helt och hållet omstrukturera det offentliga. Enligt dagens spårkbruk skulle vi kunna tala om Information society disruptive effect on public sector organization. Det skulle handla om hur statliga myndigheter i grunden kan omorganiseras då de effektiviseras.
Men vill Mats Sjöstrand med kollegor verkligen uppnå, och ta effekten av en sådan omstrukturering? För en myndighetschef riskerar det att bli att såga av den gren man sitter på. Man riskerar att s.a.s. effektivisera bort stora delar av den egna verksamheten. Det finns därför i mina ögon en tydlig risk för en GD-backlash. För de finns väl få saker som är så lätta att skjuta i sank som en process som alla äger tillsammans?
Nyckeln till offentlig förvaltning 2.0 ligger nog inte i de sociala medierna. Det handlar om att ha en tydlig vision om vad det offentliga ska ägna sig åt, och på vilket sätt detta ska ske.
Via ett av de mer etablerade sociala medierna (Facebook) fick jag ett tips om ett nätbaserat bildspel som användes den tredje juli i en konferens om regeringens arbete för ”Offentlig förvaltning 2.0”. Jag har inte varit med i den svängen på ett par år, så läsningen var faktiskt riktigt intressant.
Först och främst: den offentliga förvaltningen är sedan många år tillbaka redan utrustad med nödvändig utrustning för informationssamhället. Låt oss därför en gång för alla begrava bokstaven ”e”, och fokusera på den offentliga förvaltningen. Det är få saker som leder tankarna så fel som detta e. E:et står för en förändring som redan är genomförd. Detta *är* en viktig distinktion att göra. Låt oss i stället fokusera på vilka effekter den redan befintliga tekniken kan ha för hur offentlig sektor oragniserar sitt arbete., för det är ju här skon egentligen klämmer.
Men först målen:
Slående är att regeringens arbete med att utveckla förvaltningen har utrustats med en helt ny målflora, och det under samma mandatperiod! Förr talade handlingsplanen om att (s.a.s. koncerninternt för staten) effektivisera verksamheten. Med den då nya tekniken skulle det offentligas produktivitet höjas, så att varje medarbetare igenomsnitt blir lite mer effektiv.
Ett annat mål med den ’gamla’ handlingsplanen var att den skulle bidra till att öka servicen till medborgarna, dvs. att medborgarna skulle få det lättare att navigera genom det offentliga beslutsfattandet. Så skulle t.ex. ett helt elektroniskt hanterat ärende kunna frikopplas helt från den organisation/myndighet som handlade ärendet, till fördel för medborgaren.
Idag ser målen helt annorlunda ut, trots att man i botten använder samma handlingsplan, under samma regering. Idag talar man om ”…ett tydligt offentligt etos”, där målet är att ”stärka ämbetsmännen…” (Sic!). Man talar om satsningar om jämställdhet och mångfald, om att hjälpa medborgarna göra fria val.
Processen som sköts i sank
Jag kan inte låta bli att se processen framför mig. - Vi måste göra något åt e-förvaltningen, tänkte någon. –Ja, vi gör en omstart! Och hänger på dagens trender om sociala medier! tänkte någon annan. - Bra, tryck ut planen på gemensam beredning. Sagt och gjort, planen gemensambereddes troligtvis ännu en gång i regeringskansliet, och säkert som amen i kyrkan bombarderades den av respektive departements särintressen.
Det måste ha varit vid detta tillfälle som planen begåvades med så många mål att den helt tappade styrfarten. Jomenvisst är alla i planen ingående mål viktiga, men i sin mångfald bidrar de också till att skjuta handlingskraften i sank. Och så fick vi ännu en gång en utveckling av förvaltningen som ska tillgodose alla politiska mål samtidigt.
Delegerad förvaltningsutveckling
Att utveckla det offentligas förvaltning har delegerats till de myndigheter som faktiskt bedriver utveckling på området. Det är klokt. Låt oss hoppas på Mats Sjöstrand och hans kollegor. Om nu Mats Odell också kan lösa upp knuten med SKL kan detta bli riktigt bra.
Men, det jag inte förstår är att förvaltningsutvecklingens prio ett går genom sociala medier. Visst är det behjärtansvärt att medborgarna får ytterligare en kanal till kommunkontoret, men i slutändan handlar det om vem som sitter i andra änden, hur det offentliga organiserar sig. Jag förstår också att tjänstemän på kommunen, i landstinget och staten internt också skulle kunna twittra om Petterssons bygglov. Bra! Låt dem göra det. Men det år något de ju i praktiken kan göra redan idag.
Disruptive administration och GD backlash är de viktiga frågorna
Vad förvaltningsutvecklingen däremot aldrig vågar tala tydligt om är hur Informationssamhället påverkar och borde påverka det offentligas sätt att organisera sitt arbete. Informationssamhället bidrar till möjligheten att helt och hållet omstrukturera det offentliga. Enligt dagens spårkbruk skulle vi kunna tala om Information society disruptive effect on public sector organization. Det skulle handla om hur statliga myndigheter i grunden kan omorganiseras då de effektiviseras.
Men vill Mats Sjöstrand med kollegor verkligen uppnå, och ta effekten av en sådan omstrukturering? För en myndighetschef riskerar det att bli att såga av den gren man sitter på. Man riskerar att s.a.s. effektivisera bort stora delar av den egna verksamheten. Det finns därför i mina ögon en tydlig risk för en GD-backlash. För de finns väl få saker som är så lätta att skjuta i sank som en process som alla äger tillsammans?
Nyckeln till offentlig förvaltning 2.0 ligger nog inte i de sociala medierna. Det handlar om att ha en tydlig vision om vad det offentliga ska ägna sig åt, och på vilket sätt detta ska ske.
måndag 6 juli 2009
Internet och politikens drivkrafter - 1
Vad har egentligen en politiker för drivkrafter att driva IT-politik?
Frågan är troligtvis felaktigt ställd. En politiker ser sällan en IT-politik som ett mål i sig, utan frågar sig snarare hur tekniken kan användas för just hennes politikområde. Att tala om IT-politik har idag en lätt doft av 1990-talets bredband-åt-alla-dagarna. Då gick IT-politiken ut på att alla skulle få bredband och att alla ’skulle med’.
Men hur är det idag? Visst, en elektronisk infrastruktur och hyggligt kunniga användare är en förutsättning för Informationssamhället. Idag har Sverige en bredbandspenetration på minst 80 procent, och ungefär lika stor andel av befolkningen använder nätet. Annorlunda uttryckt är Rosengrens -eller vems vision det nu var- från snart 10 år tillbaka uppnådd. Så vart ska vi nu?
En klok person jag känner lärde mig uttrycket Den som är utrustad med en skiftnyckel kommer automatiskt att leta efter muttrar. Likaså kommer den som arbetar med Internet automatiskt att tala om IT-politiken ( i den mån de talar om politik över huvud taget, förståss). Vi som exempelvis läser Computer Sweden kan ofta höra hur folk ropar efter en sammanhållen IT-politik, och hur folk ropar efter visioner för Informationssamhället. Men är det verkligen vad vi – eller användarna där ute - vill ha?
Förnyat intresse för IT-politik, eller?
Som jag nämnt tidigare i detta forum har det starka stödet i EU-parlamentsvalet för Piratpartiet onekligen en betydelse för de etablerade partiernas IT-politik. Partier behöver ofrånkomligen formulera en tydligare politisk plattform runt IT-relaterade frågor inför valet 2010. Men, tänker nog många partistrateger, hur formulera en politik för ett område som är lika horisontell och lika svårfångbar som… som… miljö, eller… jämställdhet? Det inbegriper ju allting!
Exemplet miljöpolitiken
– Ja, just det! Det precis detta som är poängen! Det är hart när omöjligt att driva en sammanhållen politik för ett område som inbegriper allt! Under 1990-talet levde miljöpolitiken under detta gissel. Efter det att miljöpartiet kom in i riksdagen tvingades partierna att formulera en miljöpolitik. Man ville göra allting, - samtidigt- för att förbättra miljön. Man ropade efter en sammanhållen politik för miljön, och hux flux fattade Riskdagens beslut om femton nationella miljömål som skulle genomsyra allting.
Givetvis insåg man efter ett tag att man inte kan åtgärd allting samtidigt. Under de första åren på 00-talet kom den miljöpolitiken att överge Perssons och Stefan Edmans ’gröna folkhem’ och i stället fokusera på mer konkreta mål. Bortsett från retoriken kom man i realiteten att avgränsas och fokuseras sig på två delmål. Dessa delmål var åtgärder för att motverka klimateffekten och åtgärder för ’Hav i balans’, dvs. Rädda Östersjön från övergödning. Klimatet och Östersjön har sedan dess varit konkreta mål för miljöpolitiken, och kommer troligtvis vara det några år till, oavsett den traditionella höger-vänster skalan.
Överförda lärdomar från miljöpolitiken
Exemplet från miljöpolitiken är användbart då vi talar om en IT-politik. Till att börja med lär vi att den ökade kunskap och det ökade fokus på miljöfrågorna kom att ändra användning av begreppet miljöpolitik till klimatpolitik, eller transportpolitik. Det var med andra ord mer konkreta politiska mål, närmare konkreta åtgärder. Det är i sig ett symptom på mindre snack och mer verkstad.
När vi ska överföra lärdomarna från miljöpolitiken till IT-relaterade frågor möter vi direkt en tydlig skillnad. Miljöpolitiken konkretiseras av Naturvårdsverket, en myndighet med 500 anställda. Finns det någon som gör motsvarande arbete i IT-politiken? Statskontoret, PTS, Nutek, Verva, ITPS och Vinnova har hittills haft ungefär samma uppdrag som Naturvårdsverket har inom Miljöpolitiken, men aldrig med så sammansatta mål som de senare. Hur skulle sex skilda myndigheter kunna driva en sammansatt politik? Tja, vänd på frågan, ska offentliga myndigheter driva IT-politik över huvud taget? Varför? Tekniken ägs och drivs i stor utsträckning av privata aktörer. För att driva frågan om en IT-politik framåt behöver vi borra närmare i vad som ska vara det offentligas uppgift i IT-politiken, och varför.
Härefter kommer jag i en serie nedslag diskutera förutsättningarna för en Internetrelaterad politik. Jag hoppas med en sådan sektoriserad indelning kunna konkretisera vad som kan göras.
Frågan är troligtvis felaktigt ställd. En politiker ser sällan en IT-politik som ett mål i sig, utan frågar sig snarare hur tekniken kan användas för just hennes politikområde. Att tala om IT-politik har idag en lätt doft av 1990-talets bredband-åt-alla-dagarna. Då gick IT-politiken ut på att alla skulle få bredband och att alla ’skulle med’.
Men hur är det idag? Visst, en elektronisk infrastruktur och hyggligt kunniga användare är en förutsättning för Informationssamhället. Idag har Sverige en bredbandspenetration på minst 80 procent, och ungefär lika stor andel av befolkningen använder nätet. Annorlunda uttryckt är Rosengrens -eller vems vision det nu var- från snart 10 år tillbaka uppnådd. Så vart ska vi nu?
En klok person jag känner lärde mig uttrycket Den som är utrustad med en skiftnyckel kommer automatiskt att leta efter muttrar. Likaså kommer den som arbetar med Internet automatiskt att tala om IT-politiken ( i den mån de talar om politik över huvud taget, förståss). Vi som exempelvis läser Computer Sweden kan ofta höra hur folk ropar efter en sammanhållen IT-politik, och hur folk ropar efter visioner för Informationssamhället. Men är det verkligen vad vi – eller användarna där ute - vill ha?
Förnyat intresse för IT-politik, eller?
Som jag nämnt tidigare i detta forum har det starka stödet i EU-parlamentsvalet för Piratpartiet onekligen en betydelse för de etablerade partiernas IT-politik. Partier behöver ofrånkomligen formulera en tydligare politisk plattform runt IT-relaterade frågor inför valet 2010. Men, tänker nog många partistrateger, hur formulera en politik för ett område som är lika horisontell och lika svårfångbar som… som… miljö, eller… jämställdhet? Det inbegriper ju allting!
Exemplet miljöpolitiken
– Ja, just det! Det precis detta som är poängen! Det är hart när omöjligt att driva en sammanhållen politik för ett område som inbegriper allt! Under 1990-talet levde miljöpolitiken under detta gissel. Efter det att miljöpartiet kom in i riksdagen tvingades partierna att formulera en miljöpolitik. Man ville göra allting, - samtidigt- för att förbättra miljön. Man ropade efter en sammanhållen politik för miljön, och hux flux fattade Riskdagens beslut om femton nationella miljömål som skulle genomsyra allting.
Givetvis insåg man efter ett tag att man inte kan åtgärd allting samtidigt. Under de första åren på 00-talet kom den miljöpolitiken att överge Perssons och Stefan Edmans ’gröna folkhem’ och i stället fokusera på mer konkreta mål. Bortsett från retoriken kom man i realiteten att avgränsas och fokuseras sig på två delmål. Dessa delmål var åtgärder för att motverka klimateffekten och åtgärder för ’Hav i balans’, dvs. Rädda Östersjön från övergödning. Klimatet och Östersjön har sedan dess varit konkreta mål för miljöpolitiken, och kommer troligtvis vara det några år till, oavsett den traditionella höger-vänster skalan.
Överförda lärdomar från miljöpolitiken
Exemplet från miljöpolitiken är användbart då vi talar om en IT-politik. Till att börja med lär vi att den ökade kunskap och det ökade fokus på miljöfrågorna kom att ändra användning av begreppet miljöpolitik till klimatpolitik, eller transportpolitik. Det var med andra ord mer konkreta politiska mål, närmare konkreta åtgärder. Det är i sig ett symptom på mindre snack och mer verkstad.
När vi ska överföra lärdomarna från miljöpolitiken till IT-relaterade frågor möter vi direkt en tydlig skillnad. Miljöpolitiken konkretiseras av Naturvårdsverket, en myndighet med 500 anställda. Finns det någon som gör motsvarande arbete i IT-politiken? Statskontoret, PTS, Nutek, Verva, ITPS och Vinnova har hittills haft ungefär samma uppdrag som Naturvårdsverket har inom Miljöpolitiken, men aldrig med så sammansatta mål som de senare. Hur skulle sex skilda myndigheter kunna driva en sammansatt politik? Tja, vänd på frågan, ska offentliga myndigheter driva IT-politik över huvud taget? Varför? Tekniken ägs och drivs i stor utsträckning av privata aktörer. För att driva frågan om en IT-politik framåt behöver vi borra närmare i vad som ska vara det offentligas uppgift i IT-politiken, och varför.
Härefter kommer jag i en serie nedslag diskutera förutsättningarna för en Internetrelaterad politik. Jag hoppas med en sådan sektoriserad indelning kunna konkretisera vad som kan göras.
onsdag 10 juni 2009
Självreglering
En av de svenska paradgrenarna i svensk förvaltning är det som kallas branschvis självreglering. Den självregleringen tillkommer allt som oftast efter ungefär samma mönster, oavsett om det handlar om förpackningsindustrins sophantering, verkstäder eller leverans av bredband.
När myndigheten eller regeringen finner ett systematiskt problem i branschen brukar man tillkalla branschföreträdare, ofta ett fåtal aktörer på marknaden och/eller en branschorganisation. Problemet presenteras för de centrala aktörerna i branschen, och så efterfrågas försynt hur man tillsammans kan lösa problemet, dvs. det problem som myndigheten har.
I den dialogen finns alltid ett outtalat hot. Om Myndighetens problem inte kan lösas kan regeringen alltid lagstifta mot problemet. Under den möjligheten brukar de flesta branscher hosta fram ett gemensamt åtagande att följa myndighetens förslag, och lösa myndighetens problem.
En branschvis självreglering innebär i grova drag att aktörerna i branschen frivilligt ålägger sig själva vissa frivilliga spelregler för den gemensamma konkurrensen, så att regeringen inte ska behöva göra det.
Att branscherna reglerar sig själva ger i många fall vinnare i alla läger. Vinsten ligger i att man slipper lagstiftning på området.
Aktörernai branschen fruktar ny lagstiftning på just deras området eftersom de inte vet ifall de kommer att gynnas eller missgynnas av lagen. När väl lagen är på plats, tar den dessutom mycket lång tid att ändra igen. Hellre underkastar man sig då en s.k. självreglering.
Regeringen och dess myndigheter vet, att när väl en lag är framarbetad och baxad genom Riksdagen tar det mycket lång tid innan den kan ändras igen. Därför försöker man oftast först med sådana här mjuka styrmedel (s.k. Soft Law).
Kunderna slutligen, får i branschens självreglering en effekt inom rimlig tid, dvs. långt mycket snabbare än lagstiftningens fem till tioårsperspektiv.
Självreglering är en metod som rimligtvis även är användbar på marknaden för att tillhandahållande internetåtkomst (bland s.k. Internet Service Providers eller ISP:er). Det är särskilt intressant i fråga om användarnas integritet, samt om åtkomst och eventuell avstängning av Internetaccess, eftersom det är frågor som tangerar Informations- och yttrandefrihet. Regeringen samt Post- och telestyrelsen (PTS) borde ha ett stort intresse av att en sådan självreglering uppstår bland ISP:erna. Likaså borde ISP:erna kunna vinna något på att unvika alltför förödande effekter av den s.k. eKomlagens revision.
Det finns ett initiativ till sådan branschreglering (http://integrity.st/). Varför pågår inte samtalen sedan flera år tillbaka?
När myndigheten eller regeringen finner ett systematiskt problem i branschen brukar man tillkalla branschföreträdare, ofta ett fåtal aktörer på marknaden och/eller en branschorganisation. Problemet presenteras för de centrala aktörerna i branschen, och så efterfrågas försynt hur man tillsammans kan lösa problemet, dvs. det problem som myndigheten har.
I den dialogen finns alltid ett outtalat hot. Om Myndighetens problem inte kan lösas kan regeringen alltid lagstifta mot problemet. Under den möjligheten brukar de flesta branscher hosta fram ett gemensamt åtagande att följa myndighetens förslag, och lösa myndighetens problem.
En branschvis självreglering innebär i grova drag att aktörerna i branschen frivilligt ålägger sig själva vissa frivilliga spelregler för den gemensamma konkurrensen, så att regeringen inte ska behöva göra det.
Att branscherna reglerar sig själva ger i många fall vinnare i alla läger. Vinsten ligger i att man slipper lagstiftning på området.
Aktörernai branschen fruktar ny lagstiftning på just deras området eftersom de inte vet ifall de kommer att gynnas eller missgynnas av lagen. När väl lagen är på plats, tar den dessutom mycket lång tid att ändra igen. Hellre underkastar man sig då en s.k. självreglering.
Regeringen och dess myndigheter vet, att när väl en lag är framarbetad och baxad genom Riksdagen tar det mycket lång tid innan den kan ändras igen. Därför försöker man oftast först med sådana här mjuka styrmedel (s.k. Soft Law).
Kunderna slutligen, får i branschens självreglering en effekt inom rimlig tid, dvs. långt mycket snabbare än lagstiftningens fem till tioårsperspektiv.
Självreglering är en metod som rimligtvis även är användbar på marknaden för att tillhandahållande internetåtkomst (bland s.k. Internet Service Providers eller ISP:er). Det är särskilt intressant i fråga om användarnas integritet, samt om åtkomst och eventuell avstängning av Internetaccess, eftersom det är frågor som tangerar Informations- och yttrandefrihet. Regeringen samt Post- och telestyrelsen (PTS) borde ha ett stort intresse av att en sådan självreglering uppstår bland ISP:erna. Likaså borde ISP:erna kunna vinna något på att unvika alltför förödande effekter av den s.k. eKomlagens revision.
Det finns ett initiativ till sådan branschreglering (http://integrity.st/). Varför pågår inte samtalen sedan flera år tillbaka?
måndag 8 juni 2009
Internet och den dynamiska politiken
Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) startade som enfrågeparti. Miljöpartiet startade som enfrågeparti. Junilistan, Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ likaså. Gemensamt för dem alla är att de representerade en ny politisk vilja.
Den statsvetenskapliga litterturen har i åtminstone tio år konstaterat att den politiska arenan i Sverige rör sig bort från kollektivistiska politiska partier och i riktning mot mer ’enfrågeorienterade’ organisationer. Politiken blir mer indivudualiserad, både genom valreformer där man kan kryssa ’sin’ kandidat, och genom politiskt engagemang och beteende på valdagen i enskilda frågor. Vi har också sedan 1970-talet sett att väljarna blir mer ’otrogna’ sina partier, och hoppar i större utsträckning än tidigare mellan gammelpolitikens vänster-höger-skala.
För att de etablerade partierna ska kunna bibehålla sina väljare i ett alltmer rörligt politisk klimat, behöver de vara lyhörda för nya politiska initiativ. Efter Miljöpartiets inträde i Riksdagen 1988 behövde alla partier förhålla sig till, och ha en strategi för det som summariskt kallades ”Miljöfrågan”. Sedan dess har alla partiers program minst en ’miljörubrik’. På 90-talet räckte det med att de s.k. Rödstrumporna antydde att de skulle starta parti för att motsvarande ’jämställdhetsrubrik’ skulle komma upp på alla partiers agenda.
De etablerade partierna kan alltså betraktas som trögrörliga behållare för värderingar. Men poängen är att de faktiskt ändrar sig. Vartefter väljarunderlaget ändrar värdering, glider partierna i innehåll och värden. Maud Olofsson högerifierade Centerpartiet efter Dahléus och Johansson, och Reinfeldts omstöpning av Moderaterna till ’Nya moderater’ är ett par exempel.
Jag tror därför att vi för svenskt vidkommande kan vara ganska optimistiska. Att Piratpartiet övertog ett av Junilistans mandat till Europaparlamentet kan användas som bevis för att den politiska och värdemässiga dynamiken fungerar. Ett enstaka mandat kan tyckas futtigt, men med tanke på att Sverige bara har 18 mandat totalt är det en relativt tydlig signal. Signalen är att väljarna har nergraderat sin EU-skepsis, och uppgraderat sitt intresse för Integritetsrelaterade frågor på nätet.
Därför behöver nu de etablerade partierna förhålla sig till integritetsrelaterade frågor på nätet – i större utsträckning än tidigare. Efter den här signalen behöver de ta sådana frågor mer på allvar än vad som var fallet i exempelvis FRA-förslaget för bara ett år sedan.
Min poäng är inte att alla partier kommer att behöva stödja Piratpartiet. Däremot behöver de utveckla en artikulerad politisk linje i det som blivit en fråga på den politiska agendan. Och det behöver de göra snart. Det är bara 15 månader till nästa Riksdagsval.
Den statsvetenskapliga litterturen har i åtminstone tio år konstaterat att den politiska arenan i Sverige rör sig bort från kollektivistiska politiska partier och i riktning mot mer ’enfrågeorienterade’ organisationer. Politiken blir mer indivudualiserad, både genom valreformer där man kan kryssa ’sin’ kandidat, och genom politiskt engagemang och beteende på valdagen i enskilda frågor. Vi har också sedan 1970-talet sett att väljarna blir mer ’otrogna’ sina partier, och hoppar i större utsträckning än tidigare mellan gammelpolitikens vänster-höger-skala.
För att de etablerade partierna ska kunna bibehålla sina väljare i ett alltmer rörligt politisk klimat, behöver de vara lyhörda för nya politiska initiativ. Efter Miljöpartiets inträde i Riksdagen 1988 behövde alla partier förhålla sig till, och ha en strategi för det som summariskt kallades ”Miljöfrågan”. Sedan dess har alla partiers program minst en ’miljörubrik’. På 90-talet räckte det med att de s.k. Rödstrumporna antydde att de skulle starta parti för att motsvarande ’jämställdhetsrubrik’ skulle komma upp på alla partiers agenda.
De etablerade partierna kan alltså betraktas som trögrörliga behållare för värderingar. Men poängen är att de faktiskt ändrar sig. Vartefter väljarunderlaget ändrar värdering, glider partierna i innehåll och värden. Maud Olofsson högerifierade Centerpartiet efter Dahléus och Johansson, och Reinfeldts omstöpning av Moderaterna till ’Nya moderater’ är ett par exempel.
Jag tror därför att vi för svenskt vidkommande kan vara ganska optimistiska. Att Piratpartiet övertog ett av Junilistans mandat till Europaparlamentet kan användas som bevis för att den politiska och värdemässiga dynamiken fungerar. Ett enstaka mandat kan tyckas futtigt, men med tanke på att Sverige bara har 18 mandat totalt är det en relativt tydlig signal. Signalen är att väljarna har nergraderat sin EU-skepsis, och uppgraderat sitt intresse för Integritetsrelaterade frågor på nätet.
Därför behöver nu de etablerade partierna förhålla sig till integritetsrelaterade frågor på nätet – i större utsträckning än tidigare. Efter den här signalen behöver de ta sådana frågor mer på allvar än vad som var fallet i exempelvis FRA-förslaget för bara ett år sedan.
Min poäng är inte att alla partier kommer att behöva stödja Piratpartiet. Däremot behöver de utveckla en artikulerad politisk linje i det som blivit en fråga på den politiska agendan. Och det behöver de göra snart. Det är bara 15 månader till nästa Riksdagsval.
onsdag 3 juni 2009
En europeisk femte frihet
Nicklas Lundblad och kollegan Simon Hampton (båda lobbyister på Google) har gjort ett strategiskt och retoriskt mycket elegant inspel till framtida Europapolitik.
Det är elegant inte bara för att det för in det som förr hette IT-politik på agendan, utan framför allt därför att det sätter tekniken i ett sammanhang. De använder företagets tyngd till att skjuta in sin politik långt upp i den politiska målhierarkin, och därmed adresserar europapolitiker på en arena där de känner sig hemma, och i en terminologi de förstår. De börjar sitt lobbyarbete med att i lagom tid före nästa europasamtal, sätta skutan i en strategiskt sett rätt riktning.
Den fria rörligheten för kunskap är det idémässiga ramverk som för resonemangen vidare mot en Lissabonagendans efterföljare. Ramverket knyter samman euroapolitikens saftigaste ben, dvs. tillväxt och sysselsättning, och knyter in innovation, FoU och Internets betydelse i det sammanhanget.
Precis som de skriver kan en europeisk femte frihet utgöra en idémässig plattform att bygga vidare på. När väl den plattformen nu är sjösatt, kan den härbärgera mer dagsaktuella politiska frågor, och ge Internet ett sammanhang och en politisk hemvist ovanför den elektroniska infrastrukturen.
Det krävs en god förståelse för politikens förutsättningar för att se och formulera en sådan plattform. Grattis!
Det är elegant inte bara för att det för in det som förr hette IT-politik på agendan, utan framför allt därför att det sätter tekniken i ett sammanhang. De använder företagets tyngd till att skjuta in sin politik långt upp i den politiska målhierarkin, och därmed adresserar europapolitiker på en arena där de känner sig hemma, och i en terminologi de förstår. De börjar sitt lobbyarbete med att i lagom tid före nästa europasamtal, sätta skutan i en strategiskt sett rätt riktning.
Den fria rörligheten för kunskap är det idémässiga ramverk som för resonemangen vidare mot en Lissabonagendans efterföljare. Ramverket knyter samman euroapolitikens saftigaste ben, dvs. tillväxt och sysselsättning, och knyter in innovation, FoU och Internets betydelse i det sammanhanget.
Precis som de skriver kan en europeisk femte frihet utgöra en idémässig plattform att bygga vidare på. När väl den plattformen nu är sjösatt, kan den härbärgera mer dagsaktuella politiska frågor, och ge Internet ett sammanhang och en politisk hemvist ovanför den elektroniska infrastrukturen.
Det krävs en god förståelse för politikens förutsättningar för att se och formulera en sådan plattform. Grattis!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)