Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) startade som enfrågeparti. Miljöpartiet startade som enfrågeparti. Junilistan, Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ likaså. Gemensamt för dem alla är att de representerade en ny politisk vilja.
Den statsvetenskapliga litterturen har i åtminstone tio år konstaterat att den politiska arenan i Sverige rör sig bort från kollektivistiska politiska partier och i riktning mot mer ’enfrågeorienterade’ organisationer. Politiken blir mer indivudualiserad, både genom valreformer där man kan kryssa ’sin’ kandidat, och genom politiskt engagemang och beteende på valdagen i enskilda frågor. Vi har också sedan 1970-talet sett att väljarna blir mer ’otrogna’ sina partier, och hoppar i större utsträckning än tidigare mellan gammelpolitikens vänster-höger-skala.
För att de etablerade partierna ska kunna bibehålla sina väljare i ett alltmer rörligt politisk klimat, behöver de vara lyhörda för nya politiska initiativ. Efter Miljöpartiets inträde i Riksdagen 1988 behövde alla partier förhålla sig till, och ha en strategi för det som summariskt kallades ”Miljöfrågan”. Sedan dess har alla partiers program minst en ’miljörubrik’. På 90-talet räckte det med att de s.k. Rödstrumporna antydde att de skulle starta parti för att motsvarande ’jämställdhetsrubrik’ skulle komma upp på alla partiers agenda.
De etablerade partierna kan alltså betraktas som trögrörliga behållare för värderingar. Men poängen är att de faktiskt ändrar sig. Vartefter väljarunderlaget ändrar värdering, glider partierna i innehåll och värden. Maud Olofsson högerifierade Centerpartiet efter Dahléus och Johansson, och Reinfeldts omstöpning av Moderaterna till ’Nya moderater’ är ett par exempel.
Jag tror därför att vi för svenskt vidkommande kan vara ganska optimistiska. Att Piratpartiet övertog ett av Junilistans mandat till Europaparlamentet kan användas som bevis för att den politiska och värdemässiga dynamiken fungerar. Ett enstaka mandat kan tyckas futtigt, men med tanke på att Sverige bara har 18 mandat totalt är det en relativt tydlig signal. Signalen är att väljarna har nergraderat sin EU-skepsis, och uppgraderat sitt intresse för Integritetsrelaterade frågor på nätet.
Därför behöver nu de etablerade partierna förhålla sig till integritetsrelaterade frågor på nätet – i större utsträckning än tidigare. Efter den här signalen behöver de ta sådana frågor mer på allvar än vad som var fallet i exempelvis FRA-förslaget för bara ett år sedan.
Min poäng är inte att alla partier kommer att behöva stödja Piratpartiet. Däremot behöver de utveckla en artikulerad politisk linje i det som blivit en fråga på den politiska agendan. Och det behöver de göra snart. Det är bara 15 månader till nästa Riksdagsval.
måndag 8 juni 2009
onsdag 3 juni 2009
En europeisk femte frihet
Nicklas Lundblad och kollegan Simon Hampton (båda lobbyister på Google) har gjort ett strategiskt och retoriskt mycket elegant inspel till framtida Europapolitik.
Det är elegant inte bara för att det för in det som förr hette IT-politik på agendan, utan framför allt därför att det sätter tekniken i ett sammanhang. De använder företagets tyngd till att skjuta in sin politik långt upp i den politiska målhierarkin, och därmed adresserar europapolitiker på en arena där de känner sig hemma, och i en terminologi de förstår. De börjar sitt lobbyarbete med att i lagom tid före nästa europasamtal, sätta skutan i en strategiskt sett rätt riktning.
Den fria rörligheten för kunskap är det idémässiga ramverk som för resonemangen vidare mot en Lissabonagendans efterföljare. Ramverket knyter samman euroapolitikens saftigaste ben, dvs. tillväxt och sysselsättning, och knyter in innovation, FoU och Internets betydelse i det sammanhanget.
Precis som de skriver kan en europeisk femte frihet utgöra en idémässig plattform att bygga vidare på. När väl den plattformen nu är sjösatt, kan den härbärgera mer dagsaktuella politiska frågor, och ge Internet ett sammanhang och en politisk hemvist ovanför den elektroniska infrastrukturen.
Det krävs en god förståelse för politikens förutsättningar för att se och formulera en sådan plattform. Grattis!
Det är elegant inte bara för att det för in det som förr hette IT-politik på agendan, utan framför allt därför att det sätter tekniken i ett sammanhang. De använder företagets tyngd till att skjuta in sin politik långt upp i den politiska målhierarkin, och därmed adresserar europapolitiker på en arena där de känner sig hemma, och i en terminologi de förstår. De börjar sitt lobbyarbete med att i lagom tid före nästa europasamtal, sätta skutan i en strategiskt sett rätt riktning.
Den fria rörligheten för kunskap är det idémässiga ramverk som för resonemangen vidare mot en Lissabonagendans efterföljare. Ramverket knyter samman euroapolitikens saftigaste ben, dvs. tillväxt och sysselsättning, och knyter in innovation, FoU och Internets betydelse i det sammanhanget.
Precis som de skriver kan en europeisk femte frihet utgöra en idémässig plattform att bygga vidare på. När väl den plattformen nu är sjösatt, kan den härbärgera mer dagsaktuella politiska frågor, och ge Internet ett sammanhang och en politisk hemvist ovanför den elektroniska infrastrukturen.
Det krävs en god förståelse för politikens förutsättningar för att se och formulera en sådan plattform. Grattis!
fredag 15 maj 2009
Content is King
”Det som sker stort sker i tysthet” är ett sådär halvstofilt men ganska sant uttryck. I Dagens Nyheter påpekar Sveriges författarförbunds (SFF) ordförande Mats Söderlund att Google betalar författarna bättre än Bonniers. (http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/mats-soderlund-googles-avtal-battre-an-bonniers-1.866727).
Det är ett ovanligt intressant inspel i det att den visar på förändring av affärsmodeller i en bransch som är naturligt lokal för det svenska språket, och samtidigt är en bransch som inte har globala konglomerat i ryggen då de ska försvara sina intressen. Till skillnad från exempelvis filmindustrin finns här troligtvis en något rimligare styrkebalans mellan utbud och efterfrågan. Bonnier må vara stora på den svenska marknaden, men de håller sig åtminstone inte med lika stora arméer av jurister som filmindustrin gör.
Men Mats söderlunds utspel är ju därmed inte automatiskt en insats av ren altruism. Den är givetvis ett inspel i den förhandling vi bara kan ana mellan raderna. Han skriver:
”SFF vill se en bred branschöverenskommelse som ger läsare tillgång till litteraturskatten och alla parter en rimlig ersättning, även förläggarna där de har legitima intressen.”
Även i denna bransch finns alltså en statlig skatt som ligger i bakgrunden och skapar distortion i utvecklingen. Som alla konservativa krafter talar han sedan om ”en rimlig ersättning” vilket på särintresse-svenska betyder 'Rör Inte min affärsmodell'.
Låt oss alltså summera:
Vi har ett författarförbund som vill höja sina medlemmars intäkter - tämligen väntat.
Vi har en publicist som gärna vill vara dominerande i branschen ytterligare en lång tid - lika väntat.
Vi har en ny teknik, och en ny aktör som tar utmanar båda dessas intressen.
Förlagsbranschen är alltså ännu ett område där vi bara börjar ana förändringarna som följer av en Internetansluten befolkning. Det är inte en naturlag att det digitala innehållet behöver hanteras av de publicister som funnits i branschen sedan Hedenhös. Om vi utgår från att folk läser böcker för innehållets skull kan man ju ställa sig frågan: Hur brukar ovanstående scenarie utvecklas? Ja, jag har i alla fall min gissning klar.
Det är ett ovanligt intressant inspel i det att den visar på förändring av affärsmodeller i en bransch som är naturligt lokal för det svenska språket, och samtidigt är en bransch som inte har globala konglomerat i ryggen då de ska försvara sina intressen. Till skillnad från exempelvis filmindustrin finns här troligtvis en något rimligare styrkebalans mellan utbud och efterfrågan. Bonnier må vara stora på den svenska marknaden, men de håller sig åtminstone inte med lika stora arméer av jurister som filmindustrin gör.
Men Mats söderlunds utspel är ju därmed inte automatiskt en insats av ren altruism. Den är givetvis ett inspel i den förhandling vi bara kan ana mellan raderna. Han skriver:
”SFF vill se en bred branschöverenskommelse som ger läsare tillgång till litteraturskatten och alla parter en rimlig ersättning, även förläggarna där de har legitima intressen.”
Även i denna bransch finns alltså en statlig skatt som ligger i bakgrunden och skapar distortion i utvecklingen. Som alla konservativa krafter talar han sedan om ”en rimlig ersättning” vilket på särintresse-svenska betyder 'Rör Inte min affärsmodell'.
Låt oss alltså summera:
Vi har ett författarförbund som vill höja sina medlemmars intäkter - tämligen väntat.
Vi har en publicist som gärna vill vara dominerande i branschen ytterligare en lång tid - lika väntat.
Vi har en ny teknik, och en ny aktör som tar utmanar båda dessas intressen.
Förlagsbranschen är alltså ännu ett område där vi bara börjar ana förändringarna som följer av en Internetansluten befolkning. Det är inte en naturlag att det digitala innehållet behöver hanteras av de publicister som funnits i branschen sedan Hedenhös. Om vi utgår från att folk läser böcker för innehållets skull kan man ju ställa sig frågan: Hur brukar ovanstående scenarie utvecklas? Ja, jag har i alla fall min gissning klar.
onsdag 13 maj 2009
Djävulen bor alltid i detaljerna
Glöm nu inte vad du såg utspela sig de nyligen gångna veckorna! Eller för den delen förra sommaren.
Sverige är fullt av soffpolitiker. Vi sitter framför nyheterna och vill bli sådär lagom förbannade. Det är helt enkelt medias logik att vi ska få en adrenalinhöjare av Claes Elfsberg. Annars kommer vi ju inte tillbaka. I slutändan finns det ju alltid något att reta upp sig på, om man väl söker.
Skulle en nyhet ligga kvar i minnet ända till dagen efter, och vara så kontroversiell att man faktiskt diskuterar den med någon levande människa, brukar samtalet mycket ofta avslutas med något frustande eller klagande över en lämplig politiker. Alternativt klagar man lite på ”systemet”, eller kanske t.o.m. ”Nu har DOM beslutat att…”. Och det är just det som är grejen. Politiker har vi fått för att ha någon att tycka illa om. Det är de vi vill skälla på när inte allt är hunky-dory. På så sätt slipper vi ju rikta irritationen mot oss själva.
Både de senaste veckorna och förra sommaren har vi sett tydliga avsteg från det mönstret av hopplöshet. Riksdagens hantering av förra sommarens FRA-förslag, och nu EU-parlamentets halt i det s.k. telekompaketet, är symptom på att ”de där politikerna” faktiskt kan något, och att de faktiskt gör något. Problemet är tyvärr att det är komplicerat att förstå de politiska och lagstiftande processerna. Det spelar ingen roll hur många utspel Wallström gör för att få en transparens och insyn i EU:s politiska process. I slutändan är förvaltning och politik komplicerade saker med myriader av detaljer. Att säga något annat är att göra det lite för lätt för sig själv, eller helt enkelt att lura sig själv.
Med förra sommarens FRA-förslag tryckte Förvaltningen fram ett lagförslag, som riksdagen faktiskt reagerade på! FRA-förslaget var inte en ordinär cykelsställsfråga. Inte heller var den infekterad av alltför tydliga ekonomiska intressen. FRA-frågan fick ett sådant schvung just därför att den till synes är en relativt enkel och en principiell fråga.
På samma sätt har nu EU-parlamentet troligtvis stoppat telekompaketet, och eventuellt vältras den över på det Svenska ordförandeskapet och Åsa Torstensson under hösten 2009.
Att de beslutsfattande institutionerna stoppar förslag är ett viktigt symptom på att den politiska processen fungerar. Visst innebär det mycket merarbete för en hord av byråkrater, men det är också ett lackmuspapper på att värdegrunden i förslaget är tveksamt. Och det är ju det som är hela poängen.
Nu är det lite drygt tre veckor kvar till valet till Europaparlamentet. Vi har i närtid sett flera politiskt kontroversiella förslag rörande Internet. Vi har också sett att de politiska institutionerna kan göra en skillnad. Glöm inte det på morgonen den 7 juni!
fredag 24 april 2009
…och det magiska ordet är… barnporr!
Politik är att vilja, sade någon. Politik är den auktoritativa fördelningen av värden, sade någon annan. I mina ögon har politik som uppgift att förändra verkligheten från hur saker är, till hur de borde vara. En sådan luftig beskrivning säger ju dessvärre inte så mycket, utan är som att fastställa att målet med Allt är 42. Men vad var frågan?
Vi tar det från början. Politik handlar om att ta fasta på mycket luftiga värden som yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, medinflytande eller rent av demokrati. Dessa värden ska på något sätt översättas till konkreta handlingar. En politik ska utformas där någon förmås göra något för att målen ska uppnås. I bästa fall innehåller denna politik en strategi för att uppnå de politiska målen. Oftare fattas besluten tyvärr genom ett skott från höften, därför att det känns rimligt och därför att man har goda avsikter med beslutet.
För ett par år sedan fick man i regeringskansliet för sig att man skulle filtrera användarnas surfande. Användarna i det här fallet var alla i regeringskansliet, dvs. alla från vaktmästare till statråden, från Malmö till Rosenbad.
Porrsurfandet i regeringskansliet brukar bli en nyhet nästan varje sommar runt nyhetstorkesäsongen. Frågar man folk på IT-avdelningen var förslaget därför inte konstigt. Det finns tydligen ett par tre personer anställda i regeringskansliet som vid upprepade tillfällen porrsurfar, och dessutom släpar in diverse trojaner och andra elakheter i regeringskansliets nätverk.
Hmm. Vad göra åt detta? I stället för att på grått papper avskeda de personerna försökte man gå runt problemet. På stan fanns företag från vilka man kaunde prenumerera på ett elektroniskt filter, där IT-avdelningen spärrar vissa sajter därför att de har ett oönskat innehåll. Rationellt, kliniskt, och konfliktfritt. Därmed behöver inte någon ta upp problemet och se varandra i ögonen. Däremot var det inte någon på förvaltningsavdelningen som ifrågasatte vem som filtrerade vad. På vems uppdrag? Vem blir undanhållen vilken information? Och till vilket pris?
I regeringskansliet bereddes frågan i sedvanlig ordning, dvs. det upprättades en promemoria och ett förslag till beslut, som skickades runt till alla för synpunkter. Beslutet innebar att regeringskansliet skulle köpa in en sådan filtreringstjänst, och därmed spärra tjänstemännens möjlighet att besöka vissa oönskade sajter.
Beslutet innebar också att det skulle införas en liten arbetsgrupp i regeringskansliet som hade till uppgift att avgöra ifall vissa specifika sajter skulle spärras eller inte. Som användare fick man vända sig till den gruppen och begära ifall man ville få en sajt ospärrad, dvs. åtkomlig via webbläsaren. Gruppen möttes några gånger per år, så hade man otur fick man vänta någon månad på att kunna nå informationen på sajten.
Börjar det ringa någon varningsklocka? En liten enhet inom regeringen begränsar övriga regeringskansliet åtkomst av information. Alla Internetanvändare får ansöka om att få se på vissa sajter. Eventuellt sitter en liknande grupp på ett lika effektivt instrument för att kontrollera riksdagens informationsinhämtning.
Jag tror att det var Dagens Nyheter som först tog upp frågan i media. Där konstaterade journalisten lite sömnigt att en självpåtagen filtrering initierats i regeringskansliet. Sedan gick beslutsprocessen fort. Det var socialministern som i Dagens Nyheter fattade det kollektiva beslutet om filtrering av regeringskansliet. Göran Hägglund tyckte enligt DN att filtret var jättebra, eftersom det var ett led i kampen mot den kommersiella barnsexhandeln.
Resonemanget gick alltså ungefär såhär: Det finns barnsexhandel i världen. Barnporr underblåser sådan handel. Det går att nå barnporr från Internet. Internet finns i regeringskansliet. Alltså censurerar vi regeringskansliets informationsinhämtning via Internet. Trots denna grumliga argumentation fattades beslutet att filtrera.
Som en modern variant av Sesam-öppna-dig, kan alla principiella diskussioner trumfas ihjäl med ordet barnporr. I rädslan över att över huvud taget associeras med så fula företeelser tycks vanlig logik upphöra att gälla. I Sverige har vi åsikter om kinesisk filtrering av Internet. Samtidigt höjer vi inte ens på ögonbrynet över att regeringen inför en frivillig självcensur. Tänk hur långt de goda avsikterna kan ta oss. Tänk hur illa det kan gå om man fattar politiska beslut enbart baserade på goda avsikter, och grumliga skäl.
Vi tar det från början. Politik handlar om att ta fasta på mycket luftiga värden som yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, medinflytande eller rent av demokrati. Dessa värden ska på något sätt översättas till konkreta handlingar. En politik ska utformas där någon förmås göra något för att målen ska uppnås. I bästa fall innehåller denna politik en strategi för att uppnå de politiska målen. Oftare fattas besluten tyvärr genom ett skott från höften, därför att det känns rimligt och därför att man har goda avsikter med beslutet.
För ett par år sedan fick man i regeringskansliet för sig att man skulle filtrera användarnas surfande. Användarna i det här fallet var alla i regeringskansliet, dvs. alla från vaktmästare till statråden, från Malmö till Rosenbad.
Porrsurfandet i regeringskansliet brukar bli en nyhet nästan varje sommar runt nyhetstorkesäsongen. Frågar man folk på IT-avdelningen var förslaget därför inte konstigt. Det finns tydligen ett par tre personer anställda i regeringskansliet som vid upprepade tillfällen porrsurfar, och dessutom släpar in diverse trojaner och andra elakheter i regeringskansliets nätverk.
Hmm. Vad göra åt detta? I stället för att på grått papper avskeda de personerna försökte man gå runt problemet. På stan fanns företag från vilka man kaunde prenumerera på ett elektroniskt filter, där IT-avdelningen spärrar vissa sajter därför att de har ett oönskat innehåll. Rationellt, kliniskt, och konfliktfritt. Därmed behöver inte någon ta upp problemet och se varandra i ögonen. Däremot var det inte någon på förvaltningsavdelningen som ifrågasatte vem som filtrerade vad. På vems uppdrag? Vem blir undanhållen vilken information? Och till vilket pris?
I regeringskansliet bereddes frågan i sedvanlig ordning, dvs. det upprättades en promemoria och ett förslag till beslut, som skickades runt till alla för synpunkter. Beslutet innebar att regeringskansliet skulle köpa in en sådan filtreringstjänst, och därmed spärra tjänstemännens möjlighet att besöka vissa oönskade sajter.
Beslutet innebar också att det skulle införas en liten arbetsgrupp i regeringskansliet som hade till uppgift att avgöra ifall vissa specifika sajter skulle spärras eller inte. Som användare fick man vända sig till den gruppen och begära ifall man ville få en sajt ospärrad, dvs. åtkomlig via webbläsaren. Gruppen möttes några gånger per år, så hade man otur fick man vänta någon månad på att kunna nå informationen på sajten.
Börjar det ringa någon varningsklocka? En liten enhet inom regeringen begränsar övriga regeringskansliet åtkomst av information. Alla Internetanvändare får ansöka om att få se på vissa sajter. Eventuellt sitter en liknande grupp på ett lika effektivt instrument för att kontrollera riksdagens informationsinhämtning.
Jag tror att det var Dagens Nyheter som först tog upp frågan i media. Där konstaterade journalisten lite sömnigt att en självpåtagen filtrering initierats i regeringskansliet. Sedan gick beslutsprocessen fort. Det var socialministern som i Dagens Nyheter fattade det kollektiva beslutet om filtrering av regeringskansliet. Göran Hägglund tyckte enligt DN att filtret var jättebra, eftersom det var ett led i kampen mot den kommersiella barnsexhandeln.
Resonemanget gick alltså ungefär såhär: Det finns barnsexhandel i världen. Barnporr underblåser sådan handel. Det går att nå barnporr från Internet. Internet finns i regeringskansliet. Alltså censurerar vi regeringskansliets informationsinhämtning via Internet. Trots denna grumliga argumentation fattades beslutet att filtrera.
Som en modern variant av Sesam-öppna-dig, kan alla principiella diskussioner trumfas ihjäl med ordet barnporr. I rädslan över att över huvud taget associeras med så fula företeelser tycks vanlig logik upphöra att gälla. I Sverige har vi åsikter om kinesisk filtrering av Internet. Samtidigt höjer vi inte ens på ögonbrynet över att regeringen inför en frivillig självcensur. Tänk hur långt de goda avsikterna kan ta oss. Tänk hur illa det kan gå om man fattar politiska beslut enbart baserade på goda avsikter, och grumliga skäl.
onsdag 8 april 2009
Goda avsikter
Minns du FRA-debatten?. Av någon anledning blev folk upprörda. Och, nej, det var inte bara en liten vältalig initierad bloggelit som blev sådär förbannade, det var faktiskt fler.
Vad blev de arga för då? Kanske för att de kände sig överrumplade, kanske för att såväl Bodström som Ask körde igenom förslaget utan att reflektera över vad det innebär för medborgaren.
För egen del såg jag förslaget i arbetet redan på Bodströms tid, men avfärdade det som så stolligt att det aldrig skulle nå ett skarpt beslut. Så vad var det då som hände?
För min del gick det upp ett liljeholmens först när förre chefen för FRA i rätt kryptiska ordalag förklarade varför det var så viktigt att få igenom förslaget. Det handlade inte om spaningsarbete mot de egna medborgarna, mot 'hederliga svenskar'. Nä, informationen om transittrafiken ska ju bara användas för att svensk underrättelsetjänst ska kunna byta till sig information från de stora grabbarnas underrättelsetjänster. Sedan försvinner han in i alla försvarsmänniskors rockärmsess 1a: Jag-kan-inte-berätta-mer-eftersom-jag-sitter-på-hemlig-information, dvs. själva motsatsen till möjligheten till demokratiskt inflytande.
Detta är i alla fall i mina ögon den enda förklaringen till hur svenska politiker (i två på varandra följande regeringar) så okritiskt kunnat acceptera det uppenbara problemet med förslaget.
Så resonemanget gick ungefär såhär. FRA:s rättigheter att lyssna av sina medborgares elektroniska kommunikation är befogade därför att informationen som samlas in ska kunna användas som bytesvara mot för försvarsmakten annan viktig information. Rationellt och kristallklart.
Å förresten så gör ju alla andra underrättelsetjänster likadant, och de frågar inte ens om lov! Och därefter kommer alltid hatargumentet:Å förresten en gång till: Varför skulle vi vilja sitta och lyssna av Svenssons telefonsamtal eller läsa dess e-posttrafik, det är ju inte alls spännande. Och sedan kommer oftast det dummaste argumentet av alla: Lita på oss i försvaret, för vi har ju goda avsikter!
Det är i detta skede som det röda i min blick brukar övergå till att det svartnar för ögonen. Jamen käre Jesus, hur kan man basera lagstiftning på goda avsikter? Hur kan man på fullast allvar be medborgarna om lov att lyssna av dem – och i det ursprungliga förslaget – utan att de någons får reda på att de var avlyssnade? Vem tycker att det är okej att kanske vara godtyckligt avlyssnad, utan att veta om det? Finns det någon som tror att någon skulle gilla det? Ändå sitter två regeringar i rad och trummar igenom detta förslag, och tycks fullkomligt blinda för denna aspekt.
Självklart är man som riksdagspolitiker inte blind för denna aspekt. Däremot lyder man under partipiskan, en piska som uppenbarligen ven ovanligt hårt i denna fråga. Det fanns i det borgeliga lägret en (1) politiker med tillräcklig integritet att följa en inre övertygelse när avgörandet föll.
Frågan är nu avgjord. De långtgående stolligheterna har mildrats något i utskottets tillägg genom någon form av tillsyn av FRA:s i princip oinskränkta rättigheter. Jag upphör däremot inte att förvånas över den politiska brist på omdöme som gjorde att förslaget lades fram från början. Särskilt i en regering som kallar sig liberal.
Vad blev de arga för då? Kanske för att de kände sig överrumplade, kanske för att såväl Bodström som Ask körde igenom förslaget utan att reflektera över vad det innebär för medborgaren.
För egen del såg jag förslaget i arbetet redan på Bodströms tid, men avfärdade det som så stolligt att det aldrig skulle nå ett skarpt beslut. Så vad var det då som hände?
För min del gick det upp ett liljeholmens först när förre chefen för FRA i rätt kryptiska ordalag förklarade varför det var så viktigt att få igenom förslaget. Det handlade inte om spaningsarbete mot de egna medborgarna, mot 'hederliga svenskar'. Nä, informationen om transittrafiken ska ju bara användas för att svensk underrättelsetjänst ska kunna byta till sig information från de stora grabbarnas underrättelsetjänster. Sedan försvinner han in i alla försvarsmänniskors rockärmsess 1a: Jag-kan-inte-berätta-mer-eftersom-jag-sitter-på-hemlig-information, dvs. själva motsatsen till möjligheten till demokratiskt inflytande.
Detta är i alla fall i mina ögon den enda förklaringen till hur svenska politiker (i två på varandra följande regeringar) så okritiskt kunnat acceptera det uppenbara problemet med förslaget.
Så resonemanget gick ungefär såhär. FRA:s rättigheter att lyssna av sina medborgares elektroniska kommunikation är befogade därför att informationen som samlas in ska kunna användas som bytesvara mot för försvarsmakten annan viktig information. Rationellt och kristallklart.
Å förresten så gör ju alla andra underrättelsetjänster likadant, och de frågar inte ens om lov! Och därefter kommer alltid hatargumentet:Å förresten en gång till: Varför skulle vi vilja sitta och lyssna av Svenssons telefonsamtal eller läsa dess e-posttrafik, det är ju inte alls spännande. Och sedan kommer oftast det dummaste argumentet av alla: Lita på oss i försvaret, för vi har ju goda avsikter!
Det är i detta skede som det röda i min blick brukar övergå till att det svartnar för ögonen. Jamen käre Jesus, hur kan man basera lagstiftning på goda avsikter? Hur kan man på fullast allvar be medborgarna om lov att lyssna av dem – och i det ursprungliga förslaget – utan att de någons får reda på att de var avlyssnade? Vem tycker att det är okej att kanske vara godtyckligt avlyssnad, utan att veta om det? Finns det någon som tror att någon skulle gilla det? Ändå sitter två regeringar i rad och trummar igenom detta förslag, och tycks fullkomligt blinda för denna aspekt.
Självklart är man som riksdagspolitiker inte blind för denna aspekt. Däremot lyder man under partipiskan, en piska som uppenbarligen ven ovanligt hårt i denna fråga. Det fanns i det borgeliga lägret en (1) politiker med tillräcklig integritet att följa en inre övertygelse när avgörandet föll.
Frågan är nu avgjord. De långtgående stolligheterna har mildrats något i utskottets tillägg genom någon form av tillsyn av FRA:s i princip oinskränkta rättigheter. Jag upphör däremot inte att förvånas över den politiska brist på omdöme som gjorde att förslaget lades fram från början. Särskilt i en regering som kallar sig liberal.
tisdag 10 mars 2009
Det sömlösa Internet
Det som var vision i slutet av -90-talet håller på att realiseras nu 10 år senare.
Detta kan förklaras utifrån två perspektiv, båda i huvudsak baserade på Infrastruktur:
Bandbredden för mobila tjänster har ökat till en nivå som lockar flera än ”early adaptors”. Under 2007 och 2008 ökade antalet 3G-användare med mer än 50%. Runt hörnet står också LTE, dvs. den 4:e generationens telefoni, med än högre bandbredd.
Samtidigt kommer ny hårdvara som microdatorer och handhållna terminaler (där iPhone är den första tekniska hårdvaran ut på marknaden).
De t som inte lika ofta förutspåddes för 10 år sedan var att de s.k. molntjänsterna skulle få ett så starkt genomslag som vi ser idag. De sociala tjänsterna (exempelvis Facebook, LinkedIn, microbloggning etc.) har fått fäste bland användarna.
Inte heller förutspåddes möjligheten i de positionsbaserade tjänsterna som en GPS i mobiltelefonen innebär.
Vi kan anta att den handhållna tingest som förr kallades mobiltelefon förändras i riktning mot en förmedlare av IP-paket, och där talet reduceras till en tjänst bland många. En sådan tingest flyttar Internet från den skrivbordsbaserade datorn till mobilitet och ”i fält”. Den flyttar Datorn från en nyttpryl på företag till en nöjespryl på språng. Inte minst så fyller den Internet med nya tjänster.
Detta kan förklaras utifrån två perspektiv, båda i huvudsak baserade på Infrastruktur:
Bandbredden för mobila tjänster har ökat till en nivå som lockar flera än ”early adaptors”. Under 2007 och 2008 ökade antalet 3G-användare med mer än 50%. Runt hörnet står också LTE, dvs. den 4:e generationens telefoni, med än högre bandbredd.
Samtidigt kommer ny hårdvara som microdatorer och handhållna terminaler (där iPhone är den första tekniska hårdvaran ut på marknaden).
De t som inte lika ofta förutspåddes för 10 år sedan var att de s.k. molntjänsterna skulle få ett så starkt genomslag som vi ser idag. De sociala tjänsterna (exempelvis Facebook, LinkedIn, microbloggning etc.) har fått fäste bland användarna.
Inte heller förutspåddes möjligheten i de positionsbaserade tjänsterna som en GPS i mobiltelefonen innebär.
Vi kan anta att den handhållna tingest som förr kallades mobiltelefon förändras i riktning mot en förmedlare av IP-paket, och där talet reduceras till en tjänst bland många. En sådan tingest flyttar Internet från den skrivbordsbaserade datorn till mobilitet och ”i fält”. Den flyttar Datorn från en nyttpryl på företag till en nöjespryl på språng. Inte minst så fyller den Internet med nya tjänster.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)