Content is King

”Det som sker stort sker i tysthet” är ett sådär halvstofilt men ganska sant uttryck. I Dagens Nyheter påpekar Sveriges författarförbunds (SFF) ordförande Mats Söderlund att Google betalar författarna bättre än Bonniers. (http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/mats-soderlund-googles-avtal-battre-an-bonniers-1.866727).
Det är ett ovanligt intressant inspel i det att den visar på förändring av affärsmodeller i en bransch som är naturligt lokal för det svenska språket, och samtidigt är en bransch som inte har globala konglomerat i ryggen då de ska försvara sina intressen. Till skillnad från exempelvis filmindustrin finns här troligtvis en något rimligare styrkebalans mellan utbud och efterfrågan. Bonnier må vara stora på den svenska marknaden, men de håller sig åtminstone inte med lika stora arméer av jurister som filmindustrin gör.
Men Mats söderlunds utspel är ju därmed inte automatiskt en insats av ren altruism. Den är givetvis ett inspel i den förhandling vi bara kan ana mellan raderna. Han skriver:
”SFF vill se en bred branschöverenskommelse som ger läsare tillgång till litteraturskatten och alla parter en rimlig ersättning, även förläggarna där de har legitima intressen.”
Även i denna bransch finns alltså en statlig skatt som ligger i bakgrunden och skapar distortion i utvecklingen. Som alla konservativa krafter talar han sedan om ”en rimlig ersättning” vilket på särintresse-svenska betyder 'Rör Inte min affärsmodell'.
Låt oss alltså summera:
Vi har ett författarförbund som vill höja sina medlemmars intäkter - tämligen väntat.
Vi har en publicist som gärna vill vara dominerande i branschen ytterligare en lång tid - lika väntat.
Vi har en ny teknik, och en ny aktör som tar utmanar båda dessas intressen.
Förlagsbranschen är alltså ännu ett område där vi bara börjar ana förändringarna som följer av en Internetansluten befolkning. Det är inte en naturlag att det digitala innehållet behöver hanteras av de publicister som funnits i branschen sedan Hedenhös. Om vi utgår från att folk läser böcker för innehållets skull kan man ju ställa sig frågan: Hur brukar ovanstående scenarie utvecklas? Ja, jag har i alla fall min gissning klar.

Djävulen bor alltid i detaljerna

Glöm nu inte vad du såg utspela sig de nyligen gångna veckorna! Eller för den delen förra sommaren.

Sverige är fullt av soffpolitiker. Vi sitter framför nyheterna och vill bli sådär lagom förbannade. Det är helt enkelt medias logik att vi ska få en adrenalinhöjare av Claes Elfsberg. Annars kommer vi ju inte tillbaka. I slutändan finns det ju alltid något att reta upp sig på, om man väl söker.
Skulle en nyhet ligga kvar i minnet ända till dagen efter, och vara så kontroversiell att man faktiskt diskuterar den med någon levande människa, brukar samtalet mycket ofta avslutas med något frustande eller klagande över en lämplig politiker. Alternativt klagar man lite på ”systemet”, eller kanske t.o.m. ”Nu har DOM beslutat att…”. Och det är just det som är grejen. Politiker har vi fått för att ha någon att tycka illa om. Det är de vi vill skälla på när inte allt är hunky-dory. På så sätt slipper vi ju rikta irritationen mot oss själva.

Både de senaste veckorna och förra sommaren har vi sett tydliga avsteg från det mönstret av hopplöshet. Riksdagens hantering av förra sommarens FRA-förslag, och nu EU-parlamentets halt i det s.k. telekompaketet, är symptom på att ”de där politikerna” faktiskt kan något, och att de faktiskt gör något. Problemet är tyvärr att det är komplicerat att förstå de politiska och lagstiftande processerna. Det spelar ingen roll hur många utspel Wallström gör för att få en transparens och insyn i EU:s politiska process. I slutändan är förvaltning och politik komplicerade saker med myriader av detaljer. Att säga något annat är att göra det lite för lätt för sig själv, eller helt enkelt att lura sig själv.

Med förra sommarens FRA-förslag tryckte Förvaltningen fram ett lagförslag, som riksdagen faktiskt reagerade på! FRA-förslaget var inte en ordinär cykelsställsfråga. Inte heller var den infekterad av alltför tydliga ekonomiska intressen. FRA-frågan fick ett sådant schvung just därför att den till synes är en relativt enkel och en principiell fråga.
På samma sätt har nu EU-parlamentet troligtvis stoppat telekompaketet, och eventuellt vältras den över på det Svenska ordförandeskapet och Åsa Torstensson under hösten 2009.

Att de beslutsfattande institutionerna stoppar förslag är ett viktigt symptom på att den politiska processen fungerar. Visst innebär det mycket merarbete för en hord av byråkrater, men det är också ett lackmuspapper på att värdegrunden i förslaget är tveksamt. Och det är ju det som är hela poängen.

Nu är det lite drygt tre veckor kvar till valet till Europaparlamentet. Vi har i närtid sett flera politiskt kontroversiella förslag rörande Internet. Vi har också sett att de politiska institutionerna kan göra en skillnad. Glöm inte det på morgonen den 7 juni!