…och det magiska ordet är… barnporr!

Politik är att vilja, sade någon. Politik är den auktoritativa fördelningen av värden, sade någon annan. I mina ögon har politik som uppgift att förändra verkligheten från hur saker är, till hur de borde vara. En sådan luftig beskrivning säger ju dessvärre inte så mycket, utan är som att fastställa att målet med Allt är 42. Men vad var frågan?

Vi tar det från början. Politik handlar om att ta fasta på mycket luftiga värden som yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, medinflytande eller rent av demokrati. Dessa värden ska på något sätt översättas till konkreta handlingar. En politik ska utformas där någon förmås göra något för att målen ska uppnås. I bästa fall innehåller denna politik en strategi för att uppnå de politiska målen. Oftare fattas besluten tyvärr genom ett skott från höften, därför att det känns rimligt och därför att man har goda avsikter med beslutet.

För ett par år sedan fick man i regeringskansliet för sig att man skulle filtrera användarnas surfande. Användarna i det här fallet var alla i regeringskansliet, dvs. alla från vaktmästare till statråden, från Malmö till Rosenbad.

Porrsurfandet i regeringskansliet brukar bli en nyhet nästan varje sommar runt nyhetstorkesäsongen. Frågar man folk på IT-avdelningen var förslaget därför inte konstigt. Det finns tydligen ett par tre personer anställda i regeringskansliet som vid upprepade tillfällen porrsurfar, och dessutom släpar in diverse trojaner och andra elakheter i regeringskansliets nätverk.

Hmm. Vad göra åt detta? I stället för att på grått papper avskeda de personerna försökte man gå runt problemet. På stan fanns företag från vilka man kaunde prenumerera på ett elektroniskt filter, där IT-avdelningen spärrar vissa sajter därför att de har ett oönskat innehåll. Rationellt, kliniskt, och konfliktfritt. Därmed behöver inte någon ta upp problemet och se varandra i ögonen. Däremot var det inte någon på förvaltningsavdelningen som ifrågasatte vem som filtrerade vad. På vems uppdrag? Vem blir undanhållen vilken information? Och till vilket pris?

I regeringskansliet bereddes frågan i sedvanlig ordning, dvs. det upprättades en promemoria och ett förslag till beslut, som skickades runt till alla för synpunkter. Beslutet innebar att regeringskansliet skulle köpa in en sådan filtreringstjänst, och därmed spärra tjänstemännens möjlighet att besöka vissa oönskade sajter.
Beslutet innebar också att det skulle införas en liten arbetsgrupp i regeringskansliet som hade till uppgift att avgöra ifall vissa specifika sajter skulle spärras eller inte. Som användare fick man vända sig till den gruppen och begära ifall man ville få en sajt ospärrad, dvs. åtkomlig via webbläsaren. Gruppen möttes några gånger per år, så hade man otur fick man vänta någon månad på att kunna nå informationen på sajten.

Börjar det ringa någon varningsklocka? En liten enhet inom regeringen begränsar övriga regeringskansliet åtkomst av information. Alla Internetanvändare får ansöka om att få se på vissa sajter. Eventuellt sitter en liknande grupp på ett lika effektivt instrument för att kontrollera riksdagens informationsinhämtning.

Jag tror att det var Dagens Nyheter som först tog upp frågan i media. Där konstaterade journalisten lite sömnigt att en självpåtagen filtrering initierats i regeringskansliet. Sedan gick beslutsprocessen fort. Det var socialministern som i Dagens Nyheter fattade det kollektiva beslutet om filtrering av regeringskansliet. Göran Hägglund tyckte enligt DN att filtret var jättebra, eftersom det var ett led i kampen mot den kommersiella barnsexhandeln.

Resonemanget gick alltså ungefär såhär: Det finns barnsexhandel i världen. Barnporr underblåser sådan handel. Det går att nå barnporr från Internet. Internet finns i regeringskansliet. Alltså censurerar vi regeringskansliets informationsinhämtning via Internet. Trots denna grumliga argumentation fattades beslutet att filtrera.

Som en modern variant av Sesam-öppna-dig, kan alla principiella diskussioner trumfas ihjäl med ordet barnporr. I rädslan över att över huvud taget associeras med så fula företeelser tycks vanlig logik upphöra att gälla. I Sverige har vi åsikter om kinesisk filtrering av Internet. Samtidigt höjer vi inte ens på ögonbrynet över att regeringen inför en frivillig självcensur. Tänk hur långt de goda avsikterna kan ta oss. Tänk hur illa det kan gå om man fattar politiska beslut enbart baserade på goda avsikter, och grumliga skäl.

Goda avsikter

Minns du FRA-debatten?. Av någon anledning blev folk upprörda. Och, nej, det var inte bara en liten vältalig initierad bloggelit som blev sådär förbannade, det var faktiskt fler.

Vad blev de arga för då? Kanske för att de kände sig överrumplade, kanske för att såväl Bodström som Ask körde igenom förslaget utan att reflektera över vad det innebär för medborgaren.

För egen del såg jag förslaget i arbetet redan på Bodströms tid, men avfärdade det som så stolligt att det aldrig skulle nå ett skarpt beslut. Så vad var det då som hände?

För min del gick det upp ett liljeholmens först när förre chefen för FRA i rätt kryptiska ordalag förklarade varför det var så viktigt att få igenom förslaget. Det handlade inte om spaningsarbete mot de egna medborgarna, mot 'hederliga svenskar'. Nä, informationen om transittrafiken ska ju bara användas för att svensk underrättelsetjänst ska kunna byta till sig information från de stora grabbarnas underrättelsetjänster. Sedan försvinner han in i alla försvarsmänniskors rockärmsess 1a: Jag-kan-inte-berätta-mer-eftersom-jag-sitter-på-hemlig-information, dvs. själva motsatsen till möjligheten till demokratiskt inflytande.

Detta är i alla fall i mina ögon den enda förklaringen till hur svenska politiker (i två på varandra följande regeringar) så okritiskt kunnat acceptera det uppenbara problemet med förslaget.

Så resonemanget gick ungefär såhär. FRA:s rättigheter att lyssna av sina medborgares elektroniska kommunikation är befogade därför att informationen som samlas in ska kunna användas som bytesvara mot för försvarsmakten annan viktig information. Rationellt och kristallklart.

Å förresten så gör ju alla andra underrättelsetjänster likadant, och de frågar inte ens om lov! Och därefter kommer alltid hatargumentet:Å förresten en gång till: Varför skulle vi vilja sitta och lyssna av Svenssons telefonsamtal eller läsa dess e-posttrafik, det är ju inte alls spännande. Och sedan kommer oftast det dummaste argumentet av alla: Lita på oss i försvaret, för vi har ju goda avsikter!

Det är i detta skede som det röda i min blick brukar övergå till att det svartnar för ögonen. Jamen käre Jesus, hur kan man basera lagstiftning på goda avsikter? Hur kan man på fullast allvar be medborgarna om lov att lyssna av dem – och i det ursprungliga förslaget – utan att de någons får reda på att de var avlyssnade? Vem tycker att det är okej att kanske vara godtyckligt avlyssnad, utan att veta om det? Finns det någon som tror att någon skulle gilla det? Ändå sitter två regeringar i rad och trummar igenom detta förslag, och tycks fullkomligt blinda för denna aspekt.

Självklart är man som riksdagspolitiker inte blind för denna aspekt. Däremot lyder man under partipiskan, en piska som uppenbarligen ven ovanligt hårt i denna fråga. Det fanns i det borgeliga lägret en (1) politiker med tillräcklig integritet att följa en inre övertygelse när avgörandet föll.

Frågan är nu avgjord. De långtgående stolligheterna har mildrats något i utskottets tillägg genom någon form av tillsyn av FRA:s i princip oinskränkta rättigheter. Jag upphör däremot inte att förvånas över den politiska brist på omdöme som gjorde att förslaget lades fram från början. Särskilt i en regering som kallar sig liberal.